Det uppenbarade sig problem: å ena sidan pekar pedagogisk forskning på hur ett formativt arbetssätt gynnar elevernas metakognitiva utveckling och å andra sidan finns det elever som ställer sig icke mottagliga för den typen av undervisning. Jag upplevde det problematiskt att forma stimulerande undervisning enligt forskningsrönen samt förmedla arbetssättet till elever som inte ser värdet med det. Dessutom fanns det elever som blev mer stressade av elaborerade kommentarer eftersom ännu mer ansvar lades på eleven utöver deras regelbundna ansträngning i klassrummet. Jag är medveten om att föra in formativa idéer på enbart en instans inom skolan underminerar sannolikheten att tankesättet ska slå rot – det behöver användas av alla för att det verkligen ska fungera -  vilket gör att eleverna kan bli stressade av ett helt nytt arbetssätt. Men det finns fler lärare på min skola som arbetar formativt och jag vill själv delta i att testa arbetssättet, men hur ska jag förhålla mig till det när det finns elever som inte lär sig?

Vissa universitet använder sig av mindre test kallade duggor som eleverna skriver inför större tentor. Eleven deltar med hopp om att klara duggan vilket i så fall leder till att eleven får med sig ett antal poäng till den kommande tentan. Duggans styrka är att den ger eleverna en chans att belönas när de visar på sina kunskaper innan det mer avgörande bedömningstillfället. Vidare så möjliggör duggan att en framgångsrik elev kan känna sig mer säker på sina kunskaper när de får ta med sina bonuspoäng till ett provtillfälle som annars hade kunnat skapa stor oro och stress. Elever med lägre motivation får även flera tillfällen att prövas och poängsystemet agerar som stöd för att uppnå en E-nivå. En annan aspekt är att duggan är ett betygslöst bedömningstillfälle som ger eleverna återkoppling på sina kunskaper utan att deras slutgiltiga betygssättning hamnar i fokus. En pedagogisk idé började forma sig i mitt sinne.

Ett av läsåret 2016-2017s mer övergripande didaktiska projekt blir att pilottesta ett dugge-system. Den pedagogiska planen ser ut som följande: elev inom engelska övar på sin förmåga att uttrycka sig i skrift, att uttrycka sig i tal samt att förstå tal och skrift. Dessa är fyra stora mål inom engelskkursen vilka ska bedömas separat under året för att slutligen ge en gemensam indikation på kunskaper vid betygssättning i maj. Med ett dugge-system skulle elevens ansträngningar och producerade material (skriftliga inlämningar, uppsatser, muntliga presentationer, et cetera) ger eleven ett ”fantombetyg” som enbart är en lägesrapport på elevens kunskapsnivå i relation till kunskapskraven. Varje fantombetyg är värt ett speciellt antal poäng. Under kursen sker två prov där elevens fantombetyg ger bonuspoäng inför provtillfället. Under kursen bedöms elevens ansträngningar och eleven ges gott om utrymme för individuell samt kollektiv återkoppling. Slutmålet är ny inlärning och en förståelse för hur elevens förmågor ska utvecklas inför kommande inlärning.

Ambitionen med detta experiment är att möta de framgångsfaktorer som de ovan nämnda forskningsresultaten visar på samtidigt som jag försöker tillgodose elevernas behov för ökad motivation. Detta experiment blir även ett sätt att möta de brister som jag uppmärksammade i mitt arbete med ett formativt arbetssätt. Det faller sig uppenbart att detta system faller inom ramen för den andra kategorin av forskningsresultat som Ersgård beskrev (de som fick både ett betyg och kommentarer) vilket riskerar att enbart fungera för högmotiverade elever. Jag tror dock att detta arbetssätt ger eleverna ett mer handfast förhållnigssätt till sin inlärning eftersom de ser hur sina ansträngningar kan gynna dem i deras inlärning under längre tid. Även om duggorna är riktade mot ett summativt tillfälle (men är inte all undervisning det?) så kommer de förhoppningsvis att finna styrka i att vilja lära sig och nå kunskapskraven under hela terminen eftersom hårt arbete kommer att belönas.