Om mina lärandestrategier inför prov, eller, mitt i lärandesmeten

app
Hej och välkomna! Jag har den senaste tiden både haft prov och presentationer varpå våra lärare gett oss olika typer av återkoppling. I kölvattnet av dessa prov och återkopplingstillfällen har jag i metakognitionens anda funderat kring mina egna lärandestrategier; har jag utvecklat mitt sätt att lära mig och isåfall på vilket sätt? Finns det aspekter från mitt egna arbete som påverkat denna förändring och märker jag av någon förbättring?

I detta inlägg kommer jag att 1) jämföra mina tidigare och mer nyliga lärandestrategier, 2) ge exempel på nya verktyg deras effekt och 3) beskriva mina erfarenheter från själva proven.

Nyckelord: lärandestrategier; återkoppling; prov; app

Jämföra mina tidigare och mer nyliga lärandestrategier


Jag har alltid tyckt om att testa mig fram när jag står inför en utmaning och den inställningen har tydligt färgat mitt sätt att lära mig; jag uppfattar ofta misslyckanden som en anledning att lära mig något nytt och att våga göra misstag kan leda mig till att nå mitt mål. Jag tackar mitt livslånga tv-spelande för att det har lärt mig tålamod, att man alltid kan testa nya strategier för att hitta en väg fram eller att man behöver ett nytt verktyg att arbeta med. På grund av denna inställning har jag också spenderat en avsevärd mängd tid på att testa mig fram när jag lär mig något nytt. Jag måste avväga tiden jag lägger på hitta (och bemästra) dessa verktyg med att bara “nöta” på det sätt jag tidigare gjort.

I min nuvarande situation väger jag både tid och strategier på två fronter; jag ska själv lära mig japanska och behöver därmed studera på ett effektivt vis, samt att jag testar mig fram med olika strategier för att kunna använda dem när jag själv ska undervisa igen. För mig kommer IT och digitala lösningar in som en naturlig aspekt i detta resonemang eftersom det finns en uppsjö av digitala verktyg både som ska skynda på inlärning (mer om det i nästa del av detta inlägg) och som ska ha hög anpassningsbarhet efter ens individuella behov. Utifrån ett kvalitetsperspektiv vill jag samtidigt som jag lär mig testa mig fram och granska huruvida dessa verktyg faktiskt är bättre än de analoga som traditionellt använts. Hur har det sett ut när jag studerat och förberett mig inför prov under de senaste månaderna?

Idag när jag studerar börjar jag med att sätta det jag ska lära mig i den kontext kunskapen ska användas; exempelvis försöker jag att förstå japansk grammatik och hitta språkets bakomliggande struktur genom att titta på youtube-filmer eller att läsa fraser. I en mer traditionell sitta-ner-och-studera-situation rör jag mig mot att öva och memorera innehållet med övningarna för att utöka min vokabulär och förståelse, memorera grammatiska morfem eller skapa längre meningar. Simultant försöker jag hitta användningsområden i det vardagliga livet, till exempel genom att applicera det jag lärt mig när jag pratar med japaner. Det här är den mest utmanande delen eftersom den är kräver mycket av mina språkförmågor och att jag hittar någon som har tid för att lyssna på mitt tragglande (ett bra exempel är när jag pratar med min frisör om enkla och vardagliga ämnen).

Kontextualiseringen av mina kunskaper är en ny strategi som jag tidigare inte använt mig utav. Givetvis bidrar min tillfälliga hemort till detta val men jag misstänker att mitt egen undervisnings fokus på autenticitet har lett fram till denna förändring. Trots att jag är omringad av naturliga tillfällen för att prata japanska så tänker jag inte alltid på att öva på min senaste uppsatta mål. Därmed behöver jag även öva på egen hand och eftersom jag har läxor i stort sett varje dag behöver jag hitta effektiva sätt att lära mig. Eftersom jag intresserar mig för digitalisering har jag testat flera appar och program men även analoga övningar för att testa vilka jag upplever ger störst effekt.

Ge exempel på nya verktyg och deras effekt


Inför prov utgår jag från en pomodoroteknik där jag övar i cykler av 20 minuter följt av en kort vila för att sedan påbörja en ny 20-minuterscykel. Jag har även testat att lära mig genom att spela låtar på gitarr samtidigt som jag förbättrar mitt uttal. Innehållsmässigt är mitt största utvecklingsområde utan tvekan grammatik; jag upplever att det finns ett glapp mellan det jag har lärt mig, mina läxor och deras autentiska användningsområden. Det tar mig ett tag att få in dessa grammatiska strukturer i mitt dagliga språkbruk och jag har testat olika sätt att öva och förbättra min grammatik.

I min grammatikkurs använder jag boken みんなの日本語 (Minna no nihongo = ungefär Allas japanska), där övningarna består av meningar som ska skrivas om enligt den grammatiska regel som kapitlet behandlar. Övningarna har en övningsruta per fråga och för att öva flera gånger behöver jag skriva av hela meningarna på ett separat papper där jag kan upprepa övningarna. Jag har även kompletterat dessa övningar med att skapa memorykort som en minnesteknik och jag har satt upp post it-lappar med nya ord ord grammatiska regler runt mitt skrivbord. För att försöka minska behovet av att köpa papper har jag testa en rad olika språkappar: Duolingo, Memrise, Infinite Japanese, Japanese Kanji Study, för att nämna några. Nedanför ser ni en bild på mina memorykort och Memrise där båda tekniker skapar meningar på ett modulärt vis.





Apparna har många övningar som påminner om de som finns i mina kursböcker. Dock upplever jag att apparna ger mig mer tid till själva övningarna i jämförelse med tiden jag tidigare lagt på att exempelvis göra själva memorykorten eller skriva av övningar i från mina böcker till separata block. Å ena sidan är appar färdiggjorda med syftet att repetera och kräver inte att jag matar in information. Å andra sidan kan det finnas ett värde att skriva lapparna även om tidsåtgången är längre. Jag misstänker att genom att skriva ord eller fraser (eller annat typ av material) så sker det en nivå av inlärning vid själva skapandetillfället.

Det är värt att nämna att apparna är multimodala och jag upplever att jag har haft lättast att minnas och använda fraser eller grammatiska regler när jag fått se, höra och konstruera dem. Själva meningskonstruktionen finns såklart i böckerna också, men min uppfattning är att när apparna simulerar autentiska sekvenser så är övergången till vardagen lättare. Dessutom har flera appar funktioner för learning analytics vilket ger mig en överblick över vad jag behöver öva på och kan ge mig omedelbar återkoppling. Som en sista observation har jag även märkt att när jag är osäker på om jag gör rätt eller inte i min kursbok behöver jag smygkolla i facit medan apparna skapar en känsla att det är ok att testa och misslyckas. Dessutom cyklar apparna övningar för att variera det jag lär mig vilket stärker (och möjligtvis ökar) min motivation.

Erfarenheter från själva proven


Hur blev det vid provtillfället och hade övningarna förberett mig inför det som skulle testas? För ett par dagar sedan hade jag ett prov i kanji och nästa vecka har jag en muntlig presentation om Sveriges historia samt ett grammatikprov. För att undersöka huruvida mina förberedelser möter proven ska vi titta på tidigare prov. Nedanför ser ni ett par bilder från mina senaste prov.



Det första som är värt att nämna är att frågorna på provet påminner om den typen av övningar som finns i kursböckerna. Målet med frågorna var att identifiera och förändra morfem i exemplen (fetstil med en pil) och sedan skriva ut den nya meningen. I vissa fall behöver vi själva ha memorerat vissa verb. I det andra exemplet ser vi ett kanjiprov där de understrukna orden till vänster ska skrivas om: är de skrivna i kanji ska de skrivas om till hiragana och vice versa. 

Jag upplever att mina förberedelser inför proven till större del har fungerat. Jag upplever att det är svårare att minnas alla grammatiska regler och grammatikproven innehåller förutom dessa regler även stundvis vokabulär som gör utmaningen något större. Kanji, vilket jag pratat om tidigare, är något jag finner roligt och det påverkar säkerligen min prestation. Gällande mina övningar så överensstämmer övningarna i min kurslitteratur bättre med grammatikprovet medan exempelvis appar gör det lätt att välja och öva på enstaka ord eller symboler. Jag har ännu inte funnit en app som tillåter mig att välja vilka grammatiska regler jag kan öva på men att den grammatik som jag råkar kommer in kontakt med i apparna är lättare att återkalla. 

Min slutgiltiga reflektion blir således att eftersom jag inte kan kontrollera innehållet i de appar som jag använt mig av (till exempel så har Duolingo och Memerise färdiga kurser) så fungerar de som ett komplement till det material som jag redan har lärt mig. Dyker det innehåll som jag gått igenom under min kurs upp i min app så märker jag att det går lättare att begripa det och att övningen stadigt går framåt. En önskan vore att ha appar med större valmöjlighet som kan skräddarsy övningar efter mitt behov. Har ni läsare tips eller förslag på dessa? Kommentera gärna!

I det här inlägget har jag skrivit om mina strategier när jag lär mig japanska och jag har reflekterat kring deras styrkor respektive svagheter. Min upplevelse är att jag minns det jag övat på med appar något lättare jämfört med övningsböcker. Däremot så finns inte det exakta innehållet som jag skulle vilja öva på i alla appar utan de fungerar snarare som en komplettering till det jag redan övat på.



Kommentera gärna med era reflektioner kring:
  • Hur borde vi värdesätta kreativitet gentemot effektivitet (tex digitala flippkort kontra fysiskt memory)?
  • Vilka fördelar och nackdelar ser ni mellan att använda övningsböcker eller appar?
  • Hur kan appar göras till mer än bara kompletteringsverktyg?

Eder tillgivne,
Feke

Transkribering: Ur en lärares ögon; Hesti Suarti och indonesisk undervisning

Välkommen till det första inlägget i serien “Ur en lärares ögon” där jag intervjuar lärare från olika delar av världen om deras erfarenheter av läraryrket. I detta inlägg transkriberas intervjun med Hesti Suarti, engelsklärare från Indonesien. Intervjun kompletteras av mina reflektioner. Inlägget behandlar 1) Hestis bakgrund, 2) undervisning i Indonesien, 3) Hestis undervisningsmetodik och 4) rekommendationer till andra lärare. 


Bakgrund


Hesti Suarti är 35 år gammal och har undervisat i Engelska sedan 2006. Hon tog sin examen i Indonesien men har även studerat pedagogik och läroplansvetenskap i Nederländerna vid universitetet i Groningen. Hesti lär ut vid skolan SMA Negeri 8 Pontianak och en typisk arbetsdag börjar klockan 07:00 och pågår fram till 15:15. Indonesiska klasser består av cirka 40 elever. Efter sin arbetsdag undervisar hon elever individuellt som ett extrajobb fram till klockan 20. Den tid som blir över tillägnar hon planering och bedömning. 

F: Please start by introducing yourself.

H: Hello, I'm Hesti Suarti and I'm from Indonesia. I'm an English teacher but now I'm a student because I've joined the teaching training program. I started to be an English teacher in 2006. But actually I have already started before that, so I really started teaching in 2003. I started to be as an English tutor and I started working at an English course at the time. But then I moved on to other English courses. And I have ever been as an substitute teacher. In one of the public schools in Pontianak, in Indonesia. And then in 2006 There is this job vacancy by the government, and I applied. Thankfully it's my luck that I was chosen. Since 2006 I am teaching in SMA Negeri 8 Pontianak. It is a senior high school. I always thought that being able to speak English was very cool. And then I decided "Well I will learn that!" and it seems that it fits me. 

Undervisning i Indonesien


Indonesien har en skolkultur med metodisk karaktär där undervisningen innehåller disciplinära och kulturella inslag. Indonesiska läroplanen och kursplanen ger lärare riktlinjer för hur de ska undervisa men läraren har möjligheten att anpassa undervisningsinnehållet efter sin kontext. Elever och lärare bär uniform som byts ut beroende på vilken veckodag det är och nationella hymner samt religiösa böner ramar in dagarna för att skapa en känsla av gemenskap och ansvar. Staten tillhandahåller även lärare med gratis digitala läromedel som lärare kan ladda ned och använda, men även här har läraren möjligheten att välja sitt eget material.

F: I've understood that Indonesia has some cultural aspects that were new to me as a teacher from Sweden. Some of them being singing the national anthem, dress code, morning prayers. Can you give us a few examples of those and what are your thoughts of them?

H: We do have uniform; we have three kinds of uniform. Monday-Tuesday uniform will be, since I'm teaching senior high school, white on top and grey bottom. For Wednesday and Thursday we wear batik. So it's a characteristic uniform. Each school has their own batik. Friday they are wearing the boy scout uniform. And that's for the public school. Every morning we are recommended to sing the national anthem. Not only the anthem, there is also another national song. There are two songs every morning. And then we also get the students used to pray before the class starts. For the prayer, it is mostly done in a Muslim prayer. But the Catholic students, Buddhist or Hindu students are suggested to pray with their own prayer. But since the numbers are not that many, it will mostly be a Muslim prayer. So morning prayer, and then national anthem, and then national song. We start the study and once we're done, we finish the day by singing another national song. If you ask me about my thoughts, then yeah, it's a good thing to do. Because it will put some nationalism into the student. We don't have ethics as a subject and by doing so will remind them that "We are members of this nation and make sure we do our best." We put our thoughts there.


F: What reactions do you get from the students? On the uniform, the singing and so on?

H: It's in the rules, they can't say that much.

F: What are the educational resources like in Indonesia?

H: I think with the facilities, the government has tried their best to provide very supportive classroom or environment. They tried their best. And then, we are also provided with e-Books. For most subjects we don't buy books because it's provided through a certain link since it's free. We can just download it. The government sent, gave or provided us with the guidelines And then, it is up to us what material we are using. So they provided us with certain books but if we feel like want to use another then that is ok. And then they gave us the freedom to choose what method or techniques that you apply in the classroom. As long as they are following the guidelines. I think it's a bit flexible.

Regeringen bidrar med gratis digitalt läromedel vilket är otroligt frikostigt. Friheten mellan att tolka skolans riktlinjer och att lärarna själva väljer material påminner om den svenska utbildningssituationen. Hesti beskriver att hon lägger ned tid på att hitta relevant material som bygger på principen att eleven först får lyssna eller läsa på ett material, öva på det och slutligen producera ett eget sådant. Även här tror jag att många svenska lärare kan känna igen sig. I kontrast till detta står den kulturella inskolningen där både patriotiska och religiösa inslag präglar skollivet. Från ett svenskt perspektiv känns detta väldigt främmande men inte otroligt då det finns svenska skolor som har uniform och det finns även religiösa friskolor, men däremot så lyser patriotiska inslag med sin frånvaro. Jag blev mest förvånad och imponerad över hur öppet andra trosuppfattningar accepteras och uppmuntras vid bönetillfället. Det är en attityd som jag tror är positiv till skillnad från att forcera att samtliga ska delta i ett religionsutövande som inte är deras egna. 

Hestis undervisningsmetodik


Indonesiens senaste läroplansuppdatering från 2013 har rört undervisningen mot ett mer elevcentrerad förhållningssätt. För att möta detta strukturerar Hesti sin undervisning för att leda eleverna till att bli mer självständiga där de deltar i att skapar sitt eget lärandematerial. Detta tar form i fem delar; introduktion och diskussion, hörförståelse, läsförståelse, skriv- och muntlig förmåga.

F: Since you then, can choose your own way of teaching, you can choose your methods and so on. If you then could try to explain how you teach. What makes you "you"?

H: My DNA? Haha. We have this new curriculum, implemented since 2013. It has changes from the previous one. We really put the students in the center. So we as teachers are there to help them as facilitators. They are the main characters. So for me, I implemented the idea from Dewey: learning by doing. For me, when they do things, they will get the knowledge by themselves. It triggers them to study better.The way I do it, is by doing practical studying. I will tell them the study session will be divided into five activities. The first one I will explain and we have discussions. Then we come to the activities. I will give them listening practice, then reading, writing and the last one will be speaking. For the listening and reading, of course it will be provided by me. But for the writing and speaking I will ask them to make something and then perform it. So for example, we learned about expressions. "Agree or disagree."And for the writing, I will ask them to make a dialogue and for the speaking they should perform in front of the class. Sometimes I record it, too, and show it to the principal or the other teachers when we have regular meetings.

F: What are the students' reactions to you recording them or introducing these kind of methods in class?

H: Well lucky for me they don't mind that I show it to them!

F: About your colleagues then. Is this common that teachers, at your school, record students? Or is that your thing?

H: They can if they want to, but probably they stress on the other techniques.

F: Do you discuss "best practice" or similar topics?

H: Sometimes when we have meetings. So we have this professional community and it is not only in my school. All English teachers in my home town make a schedule because it is also one of the government programs. So we sit in a place and then have a discussion, presentations, and that's when we discuss that kind of stuff.

Hesti verkar vara ensam vid hennes skola med att spela in elever och den kultur som hon skapat för återkoppling ligger i linje med det tankesätt som bland annat Wiliams förespråkar. Dessutom agerar Indonesien som en god förebild när det kommer till kollegialt lärande där konferenser för erfarenhetsutbyte är statligt organiserade och återkommande. Hesti berättar att hon visar upp sitt material och diskuterar “best practice” - goda strategier för att undervisa - med sina kollegor och att detta göra på en storskalig nivå. Den här typen av arbete är något jag saknar i svensk kontext och något jag känner skulle vara mycket givande för min egen praktik.

Rekommendationer till andra lärare


Hesti tipsar andra lärare om att försöka tänka ur elevens synvinkel. Hennes tid som elev i Japan har även bidragit till ett perspektivskifte, något som tidigare diskuterats här vid Didaktiska laboratoriet (1, 2). Hon avslutar med att lärare bör kontinuerligt fokusera på sin egen motivation och passion för läraryrket för att behålla en inre drivkraft.

F: You are not teaching actively at the moment. You've been part of [teaching] competitions and all around the world. You've taught in Indonesia, you've studied for a long time in the Netherlands, and now you are in Japan. I'm thinking that, when you return to Indonesia you will continue to teach. What kind of things have you learnt throughout all of these journeys? Could you give an example?

H: First, about planning, and then context. And try to put more thoughts about, well because, now I am a student, so. Well, even before now, I was still thinking "if I was a student, would I be able to answer these questions". But then, it has been some times, right, but now, being in the position of a student. I will put more thought into that and think more carefully.

F: Some teachers who I meet, they experience that teaching is something they feel is important to their person or maybe is even something that's at their core. Do you agree with that or disagree?

H: Well, I agree. I mean, teaching should be a passion. Because sometimes, the welfare. Can I say welfare? Or the environment is not that supportive so that if you don't put your passion and your heart in it it will be a bit difficult to do. Well, actually not only just teaching, but all work.

F: I've stolen this one from the speaking cafeteria that we have held lectures at. What suggestions, recommendations or words of wisdom do you have for other teachers? 

H: Keep your passion. Because, again, everything, not only for teaching, but if you do not put your heart your mind and your passion into it, it will be tiring. I mean like, there is  one time for me teaching is just a routine. And I don't really enjoy myself at that time. And it's really hard because. Well, in my school, one year will be around 200 ish students, so 200 ish personalities, 200 ish problems. But because I didn't really enjoy my teaching during that time, then I would feel like, it's really burdensome. I can't really wait for the holiday and all. It's not enjoyable. I think that, but when you put your heart into it and don't forget your passion, then everything is fine. So keep that spirit up!

Hesti beskriver att hennes tid som student fått henne att reflektera på hur hon konstruerar sin undervisning. Hennes reflektioner lyfter frågor som “Om jag skulle vara en elev, skulle jag kunna besvara de här frågorna?” Denna typ av reflexiva tänkande är det flera andra, inklusive jag själv, som upplevt under vår tid i Japan. Utöver detta kan jag även erinra från Hestis beskrivning att den indonesiska kontexten behöver stöttepelare som eleverna kan lita på och luta sig emot. Hesti specificerar inte exakt vilka samhälleliga brister som det kan beröra men det är däremot tydligt att Hestis passion och vilja att gå extra längder för sina elevers inlärning gör skillnad: hon är mentor, ansvarig för deras säkerhet, klassrumsansvarig, undervisar extratid, och tänker kritiskt igenom sin undervisning. 

Avslutningsvis resonerar Hesti att lärare behöver acceptera att arbetet (om inte alla arbeten?) innehåller sina stunder av tvivel och att man hittar ut därifrån om man vill. Hesti understryker att man själv väljer att vara sin egen lyckas smed; när vardagen blir kämpig måste vi se tillbaka till vad som fick oss att vilja komma dit vi är för att återigen hitta vår motivation. En klok strategi! 



Tack för att ni läste det första inlägget i serien “Ur en lärares ögon”. Detta inlägg har redogjort för Hesti Suartis erfarenheter av att vara lärare i Indonesien. Hesti berättar hur Indonesisk skola försöker skapa gemenskap bland olika metafysiska föreställningar och hur hon i sitt klassrum skapar en kultur för feedback och självständigt tänkande. 

Kommentera gärna med era reflektioner kring:
  • Vad är era tankar om Indonesisk undervisning?
  • Hur skulle ni eller era kollegor se på att analysera inspelade elevexempel?
  • Varför finns inte statligt organiserat kollegialt lärande i Sverige?

Eder tillgivne,

Feke

Sex månader, åtta reflektioner och tio frågor inför framtiden

Välkomna till Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg tar en stund för eftertanke och att blicka framåt. Övergången till mars månad symboliserar att en tredjedel av min tid vid MEXT-programmet Monbukagakusho är avklarat. I det här inlägget kommer jag att 1) reflektera kring mitt erfarenhetsutbyte från de första sex månaderna och 2) diskutera mitt kommande intervjuprojekt.




Reflektion kring mitt erfarenhetsutbyte från de första sex månaderna


I skrivande stund befinner jag mig i Stockholm och avnjuter ledighet samt den svenska vintern vilket har gett mig perspektiv på min tid i Japan. Jag har försökt vara transparent för er läsare här på min blogg och på min Youtube-kanal där jag pratat om mina studier och pedagogik; jag fokuserar oftast på objektiva ämnen snarare än mina subjektiva uppfattningar av upplevelser eller mitt yrke. I samma anda kommer jag försöka reflektera kring det erfarenhetsutbyte som skett under mina första månader på ett sakligt vis genom att följa Self-Reflective Awareness åtta steg för att stimulera meta-kognition. Dessa steg slås här samman till ett narrativ.

Min bakgrund har i stort sett varit homogen; jag är uppvuxen i ett etniskt svenskt hem med en traditionell familjekonstellation och i ett område (Furuvik, söder om Gävle) med normativ svensk etnografi. Därmed har bytet från Sverige till Japan varit bland de största kulturella förändringarna i mitt liv. Trots att jag har haft förmånen att frekvent kunna resa runt vår jord har jag aldrig bytt omgivning, levnadssätt, eller vant mig vid jordskalv på samma sätt som jag har nu. 

Jag upplever att jag mött denna förändring på ett öppet och nyfiket sätt; jag ville ha ett äventyr där jag skulle bli berikad och få utvecklas. Mitt liv i Sverige var inte stiltje på något vis utan denna möjlighet var snarare en dröm som fick gå i uppfyllelse. Samtidigt var jag beredd att möta svårigheter längst med vägen eftersom jag tillfälligt lämnar ett liv bakom mig, både privat och professionellt. Jag skulle få nya bekantskaper, nya vänner och nya insikter. Jag som person och min roll som lärare skulle utmanas.

Jag och mina nya vänner diskuterar ofta våra bakgrunder och just hur det är att vara lärare. Lärarrollen har en annan social inverkan i mina klasskamraters kontexter i form av stödinsatser i andra delar av samhället. Till exempel finns de som fortsätter att vara representanter för statens värdegrund efter arbetstids och bland annat besöker elevers familjer för att diskutera skolgång och beteende, andra arbetar på helger med elever som behöver stöd, andra gör punktinsatser i socialt belastade områden. Jag blir både inspirerad av deras energi och imponerad av deras hårda arbete som rättvist belönat dem med både uppskattning och utmärkelser.

Några av mina kamraters länder framhäver lärare på ett mycket positivt sätt (vilket nyligen tagit form i Sverige med bland annat galor och utnämningar, till exempel http://larargalan.se/). Jag beundrar till exempel en klasskamrat som varit med i en tävling för lärare där deltagarna tävlar i att planera och genomföra lektioner. Hon utsågs till den 5:e bästa läraren i hela sitt land (med en befolkning på flera hundra miljoner) efter bedömning av en expertpanel inom pedagogik. För mig blir det tydligt att jag har så mycket att lära mig av henne och andra lärares sätt att undervisa inom sin respektive kontext.

Alla lärare i min klass kommer från olika kulturer och det erfarenhetsutbyte som har skett har omformat min världsbild. Jag vill särskilt understryka hur jag fått lära mig mer om andra kulturer tack vare de personliga berättelserna som har delats. Jag upplever att mina historiekunskaper och uppfattning av omvärlden fått ett nytt djup när en annan människa väver sin egen historia. Min förståelse cementerades via dessa berättelser eftersom fakta lätt blir abstrakt utan något att relatera till. Exempelvis kände jag till olika uppfattningar gällande hur lärare ska kontrollera elevers utseende (med bland annat uniform) men det framkom att disciplin och skolkultur berör mycket mer än bara kläder. Mitt syfte var alltid att förstå och ta del av olika uppfattningar av vår värld och när jag öppnade pandoras pedagogiska ask om kultur, disciplin och ledarskap skapades en komplex platå för diskussion. 

Skoluniform är ett exempel på hur disciplin, kultur och i förlängningen värderingar formar en skolkultur; lärare och elev ska klä sig på ett sätt som anses passande för sina respektive roller och bryter en lärare eller elev mot dessa kan reprimander införas. Vid samtal med lärare från bland annat sydostasien så beskriver de hur det är obligatorisk bland deras skolor att klä sig på ett lämpligt sätt och även att vissa frisyrer inte heller är tillåtna. Lärare i vissa av dessa länder förväntas även hålla en specifik nivå även till vardags. Till exempel har en klasskamrat från Indonesien fått klippa flertalet elever när deras hår blir för långt och på samma sätt som detta överraskade mig blev såklart mina klasskamrater förundrade när jag berättade att det är olagligt i Sverige att inkränka på elevers val av kläder. Vi möter både liknande och unika utmaningar med elever som stör i undervisning och kan dela erfarenheter samt känslan av att försöka hitta strategier för att få undervisningen att fungera. Vi vill alla att eleverna ska få bästa möjliga undervisning som kan erbjudas, men det framkommer även att lärare har olika verktyg för att leda klassrummet.

Disciplin och ledarskap i klassrummet har även varit ämnen för diskussion när vi jämförde hur lärare hanterar elever som stör lektioner. Jag beskrev att i svensk skola är det en rättighet att elever får studiero och att om läraren inte kan hitta en strategi när någon stör denna ro så kan läraren be eleven lämna klassrummet. Det här är inte tillåtet i vissa av mina klasskamraters skolor och där måste läraren hålla eleverna i klassrummet så att eleven inte stör i korridorer eller gör odåd. I några av mina klasskamraters länder får även läraren aga elever. Förekomsten av aga var ingen nyhet för mig men däremot så har jag aldrig förut träffat (till min vetskap) personer som agat eller ser aga som något positivt för uppfostran. 

Jag känner mig kluven på ett underligt sätt inför vissa av dessa frågor; det faller sig självklart att jag från en svensk kontext blir illa till mods när jag har kamrater som går emot barnkonventionen, men även hur detta beteende strider mot mina egna uppfattningar gällande människors rättigheter. Deras sätt att se på mig är troligtvis lika komplicerat; vi representerar olika människosyner och normaliserar olika typer av beteenden inom respektive kultur. Vissa av dessa frågor, så som klädkoder, är lättare att smälta eftersom de inte åsamkar någon fysisk smärta, men utifrån min kulturella kontext anses även inkränkande på individens frihet som negativt. Detta blir tydligt när det uppgör läroplanens första del som foksuerar just på denna fråga.

Sammanfattningsvis vill jag lyfta att syftet är inte att anklaga mina nyfunna vänner för de normer som råder i deras länder utan att sakligt observera och resonera kring dessa. Jag tycker naturligtvis att aga är fel och det är något jag håller fast vid. Däremot måste vi kunna samtala om dessa frågor på ett vuxet vis och dessa reflektioner syftar inte åt att säga hur jag som lärare i Sverige gör allting bättre än mina kamrater. Snarare vill jag diskutera hur vi som lärare kan arbeta med pedagogik och ledarskap för att delge lösningar utan aga eftersom det är det arbetssätt som råder i Svensk skola. 

Vidare finns det flera positiva aspekter med att diskutera våra synsätt; jag har lärt mig att i andra länder hyllas läraryrket och möts med höga akademiska förväntningar och lärare ges erkännande på nationell nivå. Lärare har en annan roll som representanter för samhället, för familjer och de utsatta samt fyller fler funktioner än bara innanför klassrummets väggar. Dessa roller är likaså värda att reflektera kring; vad är egentligen lärarens roll och i vilken grad ska lärarens vardag definieras av sitt yrkesval?


Diskussion om mitt kommande intervjuprojekt


När jag återvänder till Japan vill jag genomföra en rad intervjuer med lärare om deras erfarenheter av att vara lärare i deras respektive hemländer. Syftet är att lära mig om andra lärares erfarenheter och att få sprida denna kunskap genom att lyfta fram deras egna röster. Jag är särskilt intresserad av att få veta om deras vardag, hur deras länders utbildningssystem är konstruerade samt lyssna på hur de resonera kring pedagogiska möjligheter och utmaningar.

Min ambition är att genomföra semi-strukturerade intervjuer för att leda samtalet kring ovan nämnda teman men även att låta respondenten få tillräckligt frihet för att prata om det som intresserar hen eller ämnen som vi närmar oss under intervjun. Fördelarna med denna metod är att respondentens erfarenheter står i centrum och formar intervjun till att beskriva hens unika upplevelser. Till dess nackdelar finns risken att vissa frågor utvecklas för mycket på bekostnad av andra när respondenten ges utrymme att prata om det intresserar hen. Det här ser jag dock inte som ett problem eftersom jag vill att respondenten ska ligga i fokus. 

Till intervjuerna har jag har skapat följande frågebatteri:

  1. Vad heter du och vad är din bakgrund?
  2. Varför blev du lärare?
  3. Vart har du arbetat som lärare?
  4. Vilka möjligheter och utmaningar möter du i din undervisningskontext?
  5. Vad har du för erfarenheter av att undervisa enligt din kontexts läroplan? Hur sker övergång från styrdokument till undervisning?
  6. Hur skulle du beskriva den arbetskultur du befinner dig inom, t e x mellan lärare, ledning och stat?
  7. Vilka resurser ges du, t e x i klassrummet, lärarmaterial, IT?
  8. Hur ser du på traditioner inom din kontext, så som morgonböner, uniform, likvärdighet, disciplin?
  9. Hur ser du på ledarskap i klassrummet?
  10. Vilka strategier eller metoder anser du är särskilt framgångsrika och bör spridas?



Tack för att ni valde att läsa Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg har reflekterat kring mitt erfarenhetsutbyte med mina klasskamrater. Jag har resonerat kring lärarrollen där flera av mina kamrater uppmuntras i sin roll och fyller fler funktioner än som pedagog. Skolkultur och disciplin skiljer sig mellan länder varpå frågor som uniform, aga och ledarskap diskuterats. Slutligen presenteras intervjufrågorna inför mitt kommande projekt där jag ska intervjua lärare om deras erfarenheter av yrket.




Kommentera gärna med era reflektioner kring:

  • Hur ser ni på olika ledarskapsstilar, speciellt i mötet med olika kulturers sätt att disciplinera elever?
  • Vad tycker ni om lärarens roll som upprätthållare av värdefrågor utanför klassrummet?
  • Vilken information vill ni ha från intervjuerna? 
  • Vilka frågor ska omformuleras?


Källor: 
https://www.skolverket.se/regelverk/laroplaner-1.147973

Kanji och jag: en kärlekshistoria, eller, erfarenheter av kanjistudier

Välkommen till Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg ska prata om mitt favoritämne när det kommer till mina japanskastudier - kanji. Inlägget kommer att redogöra för kanjins 1) historik och funktion samt 2) min undervisning och erfarenheter.

Nyckelord: Kanji, undervisning, språkinlärning, utmaningar



Kanjins historik och funktion


Kanji introducerades i Japan för över 2000 år sedan via kontakt med Kina (Kano et al, 2015: xiii). Dess omfattande historia får inte en fullgod redogöreles i detta inlägg, men för den intresserade läsaren kan mer information hittas här (Hibino, 2002, 2003). Historiskt var det enbart män som utbildades inom kanji när de tjänstgjorde vid hovet eller utförde administrativa uppgifter i kontakt med Kina. Enligt en av mina lärare brukar kanji således historiskt tillskrivas som männens skriftspråk medan kvinnor blev utan möjligheten att lära sig att skriva. Som en följd av detta utvecklades hiragana från kanji och användes ursprungligen enbart av kvinnor. Idag lär sig alla kanji, hiragana samt katakana oavsett kön eller könsidentitet. Exempelvis kan man se symbolernas utveckling och förenkling i följande schema:


Kano et al, 2015: xiv
Japanskans tre teckentyper hiragana, katakana och kanji har olika funktioner där hiragana och katakana framförallt representerar ljud medan kanji består av både ljud samt att enskilda symboler bär mening. Till exempel kan det japanska ordet för jag (“watashi”) skrivas med alla tre teckentyper:

Kanji - 私
Hiragana - わたし
Katakana - ワタシ



Även om vardera teckentyp i praktiken kan användas individuellt för att uttrycka ljud och skapa japanska meningar förordas att använda kanji i kombination med hiragana och katakana. Kanji har även ett kinesiskt (“on yomi”) och japanskt (“kun yomi”) sätt att läsas (Kano et al, 2015: 2). Exempelvis läses 人 (person) enligt on yomi som ジン (jin) eller ニン (nin) eller enligt kun yomi som ひと(hito), -り(-ri), eller -と(-to) beroende på dess position i relation till andra ord, räkneord eller grammatiska funktioner. Orden låter även olika beroende på om de står för sig eller om de är sammansatta.

Sammansättning av kanji kan förändra symbolen så att den passar tillsammans med en annan kanji. Vi återvänder till kanjin för person (人) för att exemplifiera detta. 人 förekommer i andra kanji, såsom 休. 人 syns här till vänster och ändrar form till en pinne med lutande tak. Den kombineras med 木 (き - ki - träd) som blir ihoptryckt. Det är viktigt att notera att symbolernas utformning förändras något. Tillsammans representerar de en person som befinner sig intill ett träd, vilket ikonografiskt representerar en person som lutar sig mot trädet. Kanjin 休 betyder därmed vila eller ledighet och skrivs sedan tillsammans med hiraganatecknet む så att det blir tillslut blir 休み (やすむ - yasumu). I andra fall behåller 人 sin ursprungliga form, till exempel 傑人 (けつじん - ketsujin) som betyder “utomordentlig person”.

Kanjitecken innehåller både mening och ljud varpå argumentationen är sådan att kanji - efter att läsaren blivit bekant med systemet - hjälper läsaren att snabbare förstå innebörden i det skrivna språket. Japanska regeringen har gett ut riktlinjer där de rekommenderar att läsare av japanska ska behärska 2136 av de mest förekommande kanjisymbolerna. Enligt min kanjilärare teoretiseras det att det finns över 50000 tecken och som nybörjare kan kanjis omfång och komplexa natur bli särskilt avskräckande. Under denna termin lär jag mig 251 tecken vilket känns mindre överväldigande. Kanji har varit en spännande utmaning för mig och har sedan första lektionen varit mitt favoritämne.



Min kanjiundervisning och erfarenheter


Vår lärobok - “Basic Kanji Book” (Kano et al, 2015) - beskriver en problematisk inlärningsprocess för nybörjare inom kanji eftersom:


  • Kanji kan vara utformade på ett komplicerat vis.
  • Det finns symboler som innehåller flera komponenter eller är baserade på andra kanji.
  • Eleven ska förstå en symbols egna mening tillsammans med funktionen att kombinera flera kanji för att skapa nya ord.
  • Eleven ska kombinera kanji med hiragana och katakana i det skrivna språket.
  • De flesta kanji har flera sätt att läsas och uttalas.


Trots dessa utmaningar är kanji väldigt tillfredsställande att studera. Kanji påminner om att memorera hela bilder för att förstå dess innebörd. Vidare så undervisar våra lärare oss i flera olika steg för att jag och mina klasskamrater ska kunna lära oss vardera tecken.

Våra kanjilärare använder sig av flera tekniker för att vi ska lära oss symbolernas mening, utseende, hur de skrivs enskilt och tillsammans med andra kanji eller kana. Varje lektion behandlar 10-12 nya kanji och generellt följer lektionsplaneringen följande mönster: läraren visar respektive symbol och ger exempel på hur de kan användas. Vi tilldelas en varsin mini-whiteboard på vilken vi får rita symbolerna. Ordningen för hur symbolerna skrivs (Kano et al, 2015: xi) är viktigt eftersom det finns standarder som hjälper till tydliggöra tecknet samt att tolka handskrivna tecken (som kan vara mer eller mindre tydliga). Lärarna lägger stor vikt vid dessa standarder och vi får öva på att rita symbolerna så att de får balans samt ser rätt ut. Det är lätt att små misstag kan förändra en kanjis innebörd varpå läraren undersöker och korrigerar vår handstil.

Tisdagar och torsdagar testas vi genom handskrivna quiz och vi har prov efter vi lärt oss 60 kanji. Provtillfället testar att vi kan känna igen tecknens mening, skriva dem på ett korrekt vis, skriva dem med hiragana, sätta dem i meningar samt göra sammansatta ord. Proven är summativa och behöver i regel 60 % korrekt för att få ett godkänt betyg.

De senaste veckorna har jag fått lära mig att kanji är modulärt vilket är enligt mig en av dess mer fascinerande aspekter; en kanjisymbol kan bestå av en eller flera “radikaler” - mindre beståndsdelar - som kombineras för att skapa meningen bakom symbolen. Vår lärobok är strukturerad på så vis att vi lär oss symboler som är närbesläktade eller delar radikaler. Exempelvis har 痛い (いたい - smärta) och 疲れる (つかれる - bli trött) samma form av utformning till vänster - radikalen 疒 - som står för sjukdom. Vi lärde oss dessa tillsammans eftersom de hade den radikalen gemensamt.



Jag känner att jag genom mina studier har fått delar av en nyckel till att förstå aspekter av min omvärld som tidigare varit otillgängliga; jag kände likadant med hiragana och katakana men eftersom det finns tusentals kanji har vägen dit varit avsevärt längre. Exempelvis rekommenderas det att man kan cirka 2500 för att kunna läsa en japansk dagstidning och de 251 kanji som jag lärt mig under den första kursen täcker bara de första tio procenten. Därmed är det en lång väg kvar innan jag har ens nått en grundläggande förståelse. Trots detta är jag inte avskräckt inför denna lärprocess utan njuter av en känsla av äventyr och upptäckarlust när jag ser en kanji i min vardag och förstår dess innebörd.

För andra studenter kan jag rekommendera följande verktyg som varit till stor hjälp för mig: Lexilogos är ett smidigt online-tangentbord för kanji. Jisho är ett lexikon som slår upp kanji efter bland annat betydelse, skrivmönster och radikaler. Jag använder mig även av appen Kanji study för att studera kanji. Appen lär dig alla aspekter av kanji som jag nämnt i detta inlägg plus att den testar genom anpassningsbara minnesövningar, memorykort, skrivövningar och hörförståelse. Gratisversionen innehåller ett set av grundläggande kanji och för cirka 100 kronor låser man upp samtliga funktioner. Enligt mig är appen mycket prisvärd.

Kommentera gärna med era reflektioner kring:

  1. Vad är ditt bästa tips för att minnas nya ord?
  2. Hur har era erfarenheter varit att lära er nya språk/skriftspråk?
  3. Vad tycker du om att använda appar för språkinlärning?


Källor:
Kano, C., Shimizu, Y., Yabe, H., & Ishii, E. (2015) Basic Kanji Book. Bonjinsha Co,. LTD:
Lory, H. (2003). Introduction to Kanji. University of Chicago. Hämtad 2017-01-27

Lärares narrativ om att vara elev, eller, tillbaka till skolbänken

Lärares narrativ om att vara elev, eller, tillbaka till skolbänken

Välkommen till Didaktiska laboratoriet som utforskar lärarens narrativ när de återgår till att vara studenter. Mer specifikt ämnar inlägget att belysa upplevelsen som jag samt mina lärarkollegor haft när vi fått uppleva undervisning från ett elevperspektiv. Inlägget berör 1) perspektivskifte från lärare till elev, 2) intervjuer med internationella lärare och 3) våra samlade lärdomar (“lessons learned”).

Nyckelord: kollegialt lärande, lärare som elev, narrativ, semi-strukturerad intervju

Perspektivskifte från lärare till elev

Kommentarer från elever, om lärares praxis, tillhör vardagen i form av kroppsspråk, leenden, applåder, suckar, et cetera. Enligt min uppfattning ska elever uppmuntras att ha synpunkter om sin studiegång. Fördelaktigen ska återkopplingen vara konstruktiv och lärare kan exempelvis eftersträva sådan genom att systematiskt använda sig av utvärderingar (läs här hur jag har använt Mentimeter och digitala formulär).

En lärare som mäter aspekter av undervisningen får dagsfärsk återkoppling vilket bidrar till dennes kvalitetsarbete. En lyhörd lärare kan forma sitt undervisningsinnehåll för att uppnå förbättrad anpassning efter gruppens behov. “Elever har rätt till inflytande över sin utbildning och sin arbetsmiljö,” (Skolverket, 2015) och som lärare ska jag försöka att tillgodomöta elevers önskemål. Jag åsidosätter mycket tid för att sätta mig in i elevernas kritik eftersom jag vill ta elevers uppfattningar på största allvar. Skolverket understryker framförallt att “elevinflytande över undervisningen kan bland annat handla om:

  • vilket läromedel som ska användas,
  • i vilken takt och ordning olika uppgifter ska göras,
  • vilka arbetsformer man ska använda, och
  • på vilket sätt en uppgift ska redovisas.” (Ibid.,)
Oavsett mina mätinstrument och försök till ökad anpassning finns det alltid de elever som upplever frustration med min undervisning. Generellt sett berör elevers kommentarer provtillfällen, framförallt tydligheten mellan bedömningstillfället och kriterierna för bedömning. Det uppstår frågetecken trots mina försök att visualisera bedömning och göra eleverna aktiva i sin egen inlärning, men i slutändan blir elever enligt min erfarenhet som mest nöjda när de blir involverade i bedömningens för- och efterarbete. Jag märker att jag kommenterar mina lärares undervisning när jag själv har blivit elev och det ger mig även tillfälle att begrunda undervisning från ett nytt perspektiv.

Som elev får jag möjligheten att observera, lära mig av och diskutera andra lärares praxis, vilket tangerar kollegialt lärande. Kollegialt lärande är en “term för olika former av professionsutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskaper i den dagliga praktiken” (Skolverket, 2013: 25) och kännetecknande är ett systematiskt arbetssätt. Denna redogörelse är framförallt fenomenologisk och mina kamraters narrativ från skolbänken blir en form av upplevelsebaserat utvecklingsarbete.

Lärares kollegiala utvecklingsarbete har fått stor uppmärksamhet inom pedagogisk forskning medan forskning om lärares upplevelser av att själva vara elever är till min kännedom begränsad. Mitt sökande har enbart hittat två artiklar inom ämnet (kollegialt lärande däremot gav cirka 5700 träffar i Google Scholar).

Artiklarna beskriver exempelvis lärares förväntningar på andra lärare (Diekelmann & Gunn, 2004) och hur lärare som återgår till att studera utvecklar att reflexivt förhållningssätt till sin egen praktik (Case, 2010). Eftersom den narrativa ansatsen tidigare har använts valde jag också att låta mina klasskamraters egna berättelser ligga till grund för detta inlägg.

Intervjuer med internationella lärare


Mina klasskamrater blev tillfrågade om de var intresserade av att delta i en kort intervju om att få vara studenter igen. Här kommer jag att redovisa deras svar. Intervjun baserades på följande semistrukturerade frågor:

1) What are you experience of learning Japanese.
2) How does it feel as a teacher to be a student?
3) How will being a student impact your teaching profession (once you have returned)?




Våra samlade lärdomar (“lessons learned”)

Som elev reflekterar jag över min egen inlärning och hur mina elever upplever min undervisning. Lärarna som jag intervjuade upplever också att de får bättre insikt i sin egen undervisning och hur den upplevs. Vi får observera och diskutera hur andra lär ut samt känna av deras styrkor och svagheter. Dilyafruz beskriver att hon ser sina styrkor och brister när hon ser andra undervisa. Bland det mest intresseväckande är att känna på hur olika modaliteter påverkar klassens inlärning; vissa svarar väl på film och bild medan andra svarar bättre på ljud, medan någon annan föredrar repetition. Exempelvis beskrev Obinna att han är särskilt imponerad av hur våra lärare kan sömlöst inkludera digitala element under sina lektioner. Vi har lärare som växlar modaliteter medan andra håller sig till ett sätt att undervisa vilket påverkar vår koncentrationsförmåga.

Jag märker hur vi har olika förutsättningar inför att bibehålla koncentration; några av mina klasskamrater upplever det som mycket energislukande med långa lektioner medan andra hanterar det bättre. Jag klarar av att hålla fokus under längre perioder, andra kamrater gör ljud, pillar med händerna och kollar sina mobiltelefoner, precis som våra elever som vi vanligtvis får säga till. Det ter sig särskilt intressant att praktiserande lärare beter sig precis som sina egna elever. En större variation av modaliteter verkar ha ett positiv inflytande på prestation. Mina klasskamrater beskriver hur det är svårt att vara student igen, där både Leah och Obbina beskriver att de blev chockade över känslan att vara elever igen.

Ytterligare iakttagelser av vår undervisning har berört bedömningstillfällen som flera upplevt som inkonsekventa. Den bakomliggande orsaken till kritiken har varit att läraren inte tydliggjort vad som vi behöver ha lärt oss för inför prov och hur vi vet om vi nått en godtagbar nivå. Proven skiljer sig således från hur vi undervisats. Intressant nog liknar det mina elevers kritik vilket pekar på hur viktigt det är med tydlighet inför tillfällen som elever känner är särskilt avgörande. Hesti lyfter att det är alltför lätt att som lärare säga “du borde ha pluggat” när det faktiskt finns diskrepans mellan det som undervisats och hur det testas. Jag vill understryka vikten av att sätta sig in i den känslan för att bättre förstå hur man kan förbättra sin egen undervisning.

Avslutningsvis vill jag framhäva några positiva punkter från våra lärares undervisning. Dessa kommer jag att ta försöka anamma och utveckla i min egen undervisning:

  1. Modellera. Visa och låt elever testa med urklipp eller exempel tills de känner sig säkra på det du undervisar. Efter det kan man ta egna steg (även kallat “scaffolding”).
  2. Låt inlärning ta tid. Jag märker att jag och mina klasskamrater greppar olika saker olika snabbt. Ge alla gott om tid för att hantera innehållet (vad är “Gott om tid”?).
  3. Fråga inte bara de som greppar det du undervisar! Jag märker att vissa av våra lärare hoppar över elever som de tror inte kan. Uppmuntra inte att elever gömmer sig utan försök vara taktisk och sprid ut frågorna.
  4. Att hinna med är en färskvara; ibland är man på banan, ibland är man inte. Följ upp tidigare undervisning med att återbesöka det som redan lärts ut. Quiz och korta repetitionstillfällen uppskattas av alla elever i min klass. 

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg om lärares perspektivskifte och vilka erfarenheter det har givit. Didaktiska laboratoriet passar även på att önska God jul! Kommentera gärna med era reflektioner kring: 


  • Vad skulle ni tycka om att vara elever igen?
  • Vad skulle ni vilja uppleva?
  • Vilka för- och nackdelar kan det finnas?


Eder tillgivne, 
Feke


Källor:

Case, Jennifer M., Marshall, Delia & Linder, Cedric J, 2010. “Being a Student Again: A Narrative Study of a Teacher's Experience”. Teaching in Higher Education, v15 n4 p423-433 (http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13562510903560028?scroll=top&needAccess=true)

Diekelmann, Nancy & Gunn, Jackie, 2004. “Teachers Going Back to School: Being a Student Again”. Journal of Nursing Education. 2004; 43 (7): 293-296.

Pozzi, Sara , 2010. “Becoming a Student Again”. https://www.nais.org/magazine/independent-teacher/fall-2010/becoming-a-student-again/ (Hämtad 2017-11-15)

Skolverket, 2015. “Elevinflytande”. https://www.skolverket.se/elever-och-foraldrar/elevinflytande-1.234275 (Hämtad 2017-11-17)

Skolverket, 2015. “Forskningsbaserat arbetssätt i undervisningen”. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/forskningsbaserat-arbetssatt/forskningsbaserat-arbetssatt-i-undervisningen-1.244049 (Hämtad 2017-11-20)

Skolverket, 2013. “Forskning för Klassrummet Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken“. http://www.forumforsamverkan.uu.se/digitalAssets/367/c_367498-l_3-k_forskning_for_klassrummet.pdf (Hämtad 2017-11-20)

Skolverket, 2016. “Hur kan kollegialt lärande bidra till elevers kunskapsutveckling?”. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/amnen-omraden/no-amnen/tema-naturvetenskap/kollegialt-larande-1.168797 (Hämtad 2017-11-20)

Mnemoteknisk språkundervisning, eller, ljudliga inlärningsstrategier

Välkommen till Didaktiska laboratoriet som undersöker mnemoteknisk språkundervisning inom en japanska undervisningskontext. Inlägget behandlar 1) mnemoteknisk forskning och 2) mnemoteknik i japansk språkundervisning.



Mnemoteknisk forskning


Mnemoteknik är en inlärningsstrategi där olika kognitiva mönster används för att öka inlärning. Vanligtvis kombineras melodi, ramsor, akronymer, bilder eller annan visuell stimuli med syfte att bilda ett mönster: “a pattern of letter or words which helps in remembering something” (http://blog.oxforddictionaries.com/2016/03/mnemonic/, 2017-11-01). Exempelvis skapar första bokstaven i en sekvens av ord en ramsa eller ett rim som förenklar att minnas hela sekvensen. Se bilden nedan för hur Oxford definierar mnemonic och låt oss titta vidare på några exempel. 

Källa: Googles automatiserade definition

Gitarrkurser för nybörjare låter elever memorera de sex strängarna från den ljusaste uppåt - E, B, G, D, A, E - med varianter av ramsan “En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam”. Första bokstaven i ramsans ord bildar ett akronym som representerar strängarnas namn. En annan gren av mnemoteknik associerar det som ska läras till andra sinnen, så som ljud, bild eller fysiska objekt och inom dessa finns både fysiska och mentala strategier.

En fysisk klassiker instruerar hur årets månader och deras respektive antal dagar räknas på knogarna. Varje knog representerar månaderna som har 31 dagar och mellan knogarna befinner sig månaderna med 30 dagar (tillsammans med undantaget februari och dess 28 dagar). I detta fall används vår fysiska kropp som ett hjälpmedel för att underlätta inlärningen. Ett annat exempel är loci-metoden som förordar att skapa en mental karta eller ett rum som du inreder med objekt som du ska minnas (Putnam, 2015: 131), såsom innehållet i en shoppinglista eller annan betydelsefull kunskap. Pedagogisk forskning indikerar att olika typer av mnemotekniska strategier har fördelar inom olika inlärningssituationer.

Forskning visar på både fördelar och nackdelar med mnemoteknik som inlärningsmetod och dess applikation i undervisning. Adam L. Putnam belyser i sin artikel ”Mnemonics in Education: Current research and applications” från 2015 om mnemoteknikens styrkor för långtidsinlärning samt problematiserar deras användning i undervisningssituationer. Han hänvisar till studier med positiva och negativa resultat varpå han bilar en övergripande bild av forskning från 60-talet och framåt. 

Exempelvis finns studier som studerat kontrollgrupper som använt akronymer och traditionell repetition som inlärningsmetod inför ett prov. Den mnemotekniska kontrollgruppen fick 90% rätt svar medan kontrollgruppen som använt traditionell repetition fick 61% rätt (Putnam, 2015: 132). Trots mnemotekniska fördelar för inlärning kritiseras tekniken eftersom den tar tid att öva in vilket är tid som skulle kunna ha använts för annan inlärning. Forskning pekar på att metoden måste återkomma med upprepade intervaller för att den ska ge signifikant effekt (Ibid., 136). Den generella bilden indikerar att mnemoteknik har positiv inverkan på inlärning över tid men för att den ska ge effektiva resultat i klassrum behövs välplanerad undervisning. 

Putnam lyfter styrkan bakom att använda metoden för självstudier och pekar på att ”Learning basic facts with mnemonics leaves more time for higher order learning” (Putnam, 2015: 133). Bland de elever som använder mnemotekniska strategier är akronymer den vanligaste formen och de positiva forskningsresultat som finns understryker fördelar med mnemotekniska strategier vid inlärning av främmande språk, framförallt genom associationer (Ibid., 113). Trots detta är mnemoteknik sällsynt i undervisning, främst på grund av svårigheter med att orkestrera en fungerande lärandemiljö, där Putnam definierar klassrummet som en alltför komplex miljö (Ibid., 132). Putnam föreslår en kombination av inlärningsstrategier för att kombinera deras respektive styrkor och motarbeta deras svagheter. Förslagsvis kan lärare ge eleverna mnemotekniska verktyg och sedan låta dem öva på egen hand.

Forskningsresultaten som Putnam jämför lutar mot att visuell stimuli tillsammans med association har vetenskapliga belägg för att stärka minnesspåren (Putnam, 2015: 137). Används mnenotekniska metoder tillsammans med kontinuerliga förhör eller quiz - även kallad “retrieval practice and spacing” - ökar inlärningen ytterligare. Det finns studier som pekar på att ha ett test i slutet av lektionen samt ytterligare ett en dag, en vecka och upp till en månad senare har positiv inverkan på långtidsinlärning. Andra studier visar på kompletterande fördelar av mnemoteknik såsom ökad motivation och arbetsglädje där de tillfrågade eleverna upplevde större lust att lära i jämförelse med traditionell undervisning. 

Mnemoteknik i japansk språkundervisning


Mina första veckor av studier har framförallt fokuserat på hiragana och katakana som är två av de tre japanska skriftspråken. Hiragana och katakana är två separata alfabet av 46 grafem men de delar fonem. Det vill säga, båda alfabeten har olika symboler men samma ljud. Vissa symboler är närbesläktade och deras användningsområden skiljer sig där hiragana främst används för japanska ord och katakana för låneord. Inlärning av alfabeten har främst fokuserat på att lära sig vilken grafem (symbol) som överensstämmer med vilket fonem (ljud). 

Källa: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/a/a6/Hiragana-Katakana-Romanization.JPG/800px-Hiragana-Katakana-Romanization.JPG
Våra lärare har lärt oss att känna igen symboler i hiragana och katakana samt vilka ljud de tillhör. Mnemotekniska undervisningsstrategier har använts av samtliga lärare i deras undervisning. Samma teknik har använts oavsett vilket alfabete som har undervisats. Från ett pedagogiskt perspektiv innebär det att lärarna har ljudat vardera symbol och vi elever har imiterat läraren. Ljudande är inget unikt mnemotekniskt men det speciella äger när vi fått sjunga symbolerna till ordramsor och melodier. 

Till exempel började vi sjunga den första raden i alfabetet - A, I, U, E och O - för att sedan sedan kombinera dessa med de olika konsonanterna som finns i alfabeten (K, S, T, N, H, M, Y, R och W). Denna undervisningsmetod är typiskt för mnemoteknisk undervisning där syftet är att öka inlärningen genom att associera symbolerna till ljud och melodi. Sång och melodi har varit ett återkommande element trots att vi har haft olika lärare.

Min erfarenhet är att ett mnemotekniskt arbetssätt är vanligt förekommande i japansk språkundervisning. Vi har haft flera lärare och alla har arbetat på liknande vis. Min upplevelse är att det är ett effektivt sätt att undervisa eftersom jag har upplevt framsteg i att känna igen symbolerna på kort tid. Mina klasskamrater delar också den här uppfattningen och känner att de tagit till sig av båda alfabeten snabbare än vad de tänkte sig. 

Jag har diskuterat undervisningen med mina klasskamrater som är lärare och de upplever likt jag att mnemoteknik är sällsynt i deras respektive undervisningsmiljöer. Från ett professionellt perspektiv upplever jag att melodin hjälper mig att återkalla alfabetet och ibland när jag glömt en viss symbol har nynnandet av melodin försäkrat att jag hittat till rätt symbol. Denna typ av inlärningsstrategier, särskilt gällande verbalt utmanande inlärning av nya språk och deras fonem, skulle vara spännande att applicera i min egen undervisning.



Vår kurslitteratur förklarar på ett transparent vis vilket upplägg den använder sig av. Varje kapitel består först av hörövningar, följt av läsövningar samt kontrollfrågor. Skrivövningar repeterar inlärda symboler och slutligen kombineras symboler för att forma ord. När jag kommer att återgå till min tjänst ska jag jämföra mitt undervisningsmaterial med den modell som beskrivits här för att se om de liknar varandra. Jag kommer att testa att komplettera min undervisning med mnemotekniska arbetssätt eftersom jag upplevde flera styrkor under min egen inlärning. Jag ska även testa att ge eleverna strategier för självstudier. Vidare ska jag se över att återkommande mätpunkter håller den rytm som Putnams (2015) forskningsöversikt förordade. 


Tack för att ni tog del av detta inlägg som redogjorde för mnemoteknisk forskning och japansk mnemoteknisk språkundervisning.

Kommentera gärna med era reflektioner kring:

  • Vad är dina erfarenheter av mnemoteknik?
  • Hur skulle du använda dig av mnemotekniska undervisningsstrategier?
  • Hur ser du på upprepade prov över tid (“spaced retrieval”)?

Källa: Putnam, Adam L., 2015. ”Mnemonics in Education: Current research and applications”, Translational Issues in Psychological Science, 1(2), 130-139 (http://psycnet.apa.org/record/2015-26723-002)

Introduktion till Japanskastudier, eller, "Teacher Training Program" vid Tokyo Gakugei University

Välkomna till Didaktiska laboratoriet. Detta inlägg är ett av flera som redogör för min studietid vid Tokyo Gakugei University där jag har fått möjligheten att studera japanska och masterkurser på deras “Teacher Training”-program vid MEXT-stipendiet. I detta inlägg beskrivs 1) introduktionen till MEXT, 2) japanskastudier för nybörjare och 3) min kommande forskningsplan.


Introduktion till MEXT


Den första tiden har präglats av att skrivas in det japanska systemet; besök hos banker, hälsoundersökningar, stadshus, skolinstitutioner och föreläsningar om japansk kultur har försett studenterna med den nödvändiga informationen för att kunna leva ett liv i Japan. Vi har fått sällskap av engelsktalande japanska elever när vi registrerat studentkort, skapat bankkonton och försäkrats vilket har varit mycket uppskattat. Det är omtumlande att flytta till ett nytt samhälle och stödet som universitetet har gett har varit särskilt praktiskt då det är mycket att hålla reda på, särskilt när man inte behärskar språket. 

I kontrast till den mer formella orienteringen har mentorerna visat alla nykomlingar runt universitet, Koganei (området där universitetet ligger som även är en egen stad inuti Tokyo) samt diverse turistattraktioner. Om ett par veckor kommer de även att hålla en välkomst- och Halloweenfest för både de nya samt seniora studenterna där det utlovas lokala delikatesser!


Totalt sett är det åtta elever som läser första året på ”Teacher Training”-programmet men det finns många andra typer av studerande vid universitetet, till exempel de som tillhör utbytes-, forsknings- och språkprogrammen. Den officiella beskrivningen av “Teacher Training” är:

“The purpose of the Teacher Training Program is to provide individuals from overseas who are in teaching professions or educational administration with the opportunity to be engaged in research in their specialized field at a teacher training department of Japanese universities for a period of 18 months. The participants of this program are expected to bring the research results as well as their experiences in Japan to their home countries and to further pursue their career in education.” (Tokyo Gakugei University International Student Exchange Center, 2017)

Min, samt min rektors, ambition har varit (och är) att jag ska förkovra mig i japanska framgångsmetoder och strategier som jag sedan ska dela med mig av när jag återvänt till Sverige. Personligen har jag även ambitionen att intervjua de andra lärarna som studerar här om deras lärarerfarenheter av digitalisering, kollegialt lärande och deras framgångsmetoder i undervisning.

Japanskastudier för nybörjare


Under mina 18 månader i japan ska jag studera det japanska språket i ett halvår. Japanskastudier delas upp i fem nivåer:

Level 5 – ”Beginner”
Level 4 – ”Basic”
Level 3 – ”Intermediate”
Level 2 – ”Upper-intermediate”
Level 1 – ”Advanced”

Utöver de som saknar japanskakunskaper ska samtliga elever genomföra ett test - ”Japanese language placement test” - som indikerar vilken nivå eleven tillhör. Eftersom jag inte kan japanska så behöver jag inte ta testet utan placeras automatiskt i nivå 5. Nivå 5 koordineras av vår japanskalärare Hui Harling. 


Inför kursstart har vi fått material av Hui-sensei för att lära oss de två alfabeten hiragana och katakana. Första veckan kommer enbart fokusera på kana (skriftspråket) med tillhörande prov. Hiragana använd för alla japanska ord och katakana används för låneord. Det finns ett tredje symbolsystem - kanji - vilket är kinesiska symboler för mer komplexa ordkombinationer och koncept. 

Inledningsvis kommer undervisningen att fokusera på grammatik, hiragana, katakana, kanji, muntlig-, -läs- och hörförståelse och stilfigur. Onsdag eftermiddag kommer att vara avsatt för kulturella aktiviteter, exempelvis studieresor, besök till en sumobrottningsmatch och kabukiteater. 

Min kommande forskningsplan


Efter 6 månader av japanskastudier kommer jag att fokusera på lärarrelaterade kurser och för att bli godkänd inom programmet behöver jag genomföra minst två kurser och avlägga min “forskningsrapport”. Jag väljer att använda citationstecken eftersom forskningen inte leder mot en doktorandsexamen utan hänvisar till den undersökning jag ska genomföra. Jag har blivit tilldelad en handledare, Shibuya Hideaki, som är min "academic advisor" och som kommer att undervisa och leda mig genom mitt arbete som ska vara relaterad till min specialisering.

I den ansökan som jag skickade till japanska ambassaden för över ett år sedan beskrev jag att jag ville ta del av japanska lärare framgångsmetoder. Shibuya-sensei kommer att hålla i kursen ”Comparative education” under våren och kursen kommer att ligga som grund till min egen undersökning. Jag har även valt att läsa kursen “Cross-Cultural Teacher Practice” (som som hålls av en annan lärare; Toda Takako) under denna termin för att ta del av andra lärares kunskaper och praxis innan min andra termin börjar.

Inför nästa termin har jag och Shibuya-sensei diskuterat och reviderat min forskningsplan då min ansökan endast innehöll en översiktlig plan för komparativa studier mellan japansk och svensk utbildningsmetodik. Personligen har jag ett stort intresse för just olika metoder om hur man kan genomföra framgångsrik utbildning med särskilt särskilt fokus på den forskning som finns bakom dessa, exempelvis auskultering, modellering och lektionsupplägg. Shibuya-sensei beskrev då att det finns en japansk metod (“Japan-method”) för kollegialt lärande där flera skolor arbetar kontinuerligt med lärarfortbildning, ofta genom auskultering, lektionsanalyser och diskussioner av elevers mottagande av undervisning.

Under kommande veckor kommer jag att få möjligheten att träffa lärare som tjänstgör vid gymnasium runt universitetet. Syftet med dessa möten är att få träffa lokala lärare samt sondera huruvida de är intresserade av att ställa upp på intervjuer under mina kommande studier. Efter dessa möten kommer jag att ytterligare revidera min forskningsplan för att anpassa min undersökning och de intervjuer jag ska hålla efter vad de japanska lärarna berättar om sin praxis. 

Avslutningsvis, vill jag nämna har fått lära känna flera nya personer från olika delar av världen, Japan givetvis men även bland annat Portugal, Indonesien, Nigeria, Sydkorea, Uzbekistan och Kroatien. De som också är lärare ska delta i intervjuer här på Didaktiska laboratoriet där de kommer berätta om sin erfarenhet av att vara lärare i sitt hemland.

Eder tillgivne,
Feke

Popular Posts

Carbonmade

https://fekenorman.carbonmade.com/