Mnemoteknik är en inlärningsstrategi där olika kognitiva mönster används för att öka inlärning. Vanligtvis kombineras melodi, ramsor, akronymer, bilder eller annan visuell stimuli med syfte att bilda ett mönster: “a pattern of letter or words which helps in remembering something” (http://blog.oxforddictionaries.com/2016/03/mnemonic/, 2017-11-01). Exempelvis skapar första bokstaven i en sekvens av ord en ramsa eller ett rim som förenklar att minnas hela sekvensen. Se bilden nedan för hur Oxford definierar mnemonic och låt oss titta vidare på några exempel. 

Gitarrkurser för nybörjare låter elever memorera de sex strängarna från den ljusaste uppåt - E, B, G, D, A, E - med varianter av ramsan “En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam”. Första bokstaven i ramsans ord bildar ett akronym som representerar strängarnas namn. En annan gren av mnemoteknik associerar det som ska läras till andra sinnen, så som ljud, bild eller fysiska objekt och inom dessa finns både fysiska och mentala strategier.

En fysisk klassiker instruerar hur årets månader och deras respektive antal dagar räknas på knogarna. Varje knog representerar månaderna som har 31 dagar och mellan knogarna befinner sig månaderna med 30 dagar (tillsammans med undantaget februari och dess 28 dagar). I detta fall används vår fysiska kropp som ett hjälpmedel för att underlätta inlärningen. Ett annat exempel är loci-metoden som förordar att skapa en mental karta eller ett rum som du inreder med objekt som du ska minnas (Putnam, 2015: 131), såsom innehållet i en shoppinglista eller annan betydelsefull kunskap. Pedagogisk forskning indikerar att olika typer av mnemotekniska strategier har fördelar inom olika inlärningssituationer.

Forskning visar på både fördelar och nackdelar med mnemoteknik som inlärningsmetod och dess applikation i undervisning. Adam L. Putnam belyser i sin artikel ”Mnemonics in Education: Current research and applications” från 2015 om mnemoteknikens styrkor för långtidsinlärning samt problematiserar deras användning i undervisningssituationer. Han hänvisar till studier med positiva och negativa resultat varpå han bilar en övergripande bild av forskning från 60-talet och framåt. 

Exempelvis finns studier som studerat kontrollgrupper som använt akronymer och traditionell repetition som inlärningsmetod inför ett prov. Den mnemotekniska kontrollgruppen fick 90% rätt svar medan kontrollgruppen som använt traditionell repetition fick 61% rätt (Putnam, 2015: 132). Trots mnemotekniska fördelar för inlärning kritiseras tekniken eftersom den tar tid att öva in vilket är tid som skulle kunna ha använts för annan inlärning. Forskning pekar på att metoden måste återkomma med upprepade intervaller för att den ska ge signifikant effekt (Ibid., 136). Den generella bilden indikerar att mnemoteknik har positiv inverkan på inlärning över tid men för att den ska ge effektiva resultat i klassrum behövs välplanerad undervisning. 

Putnam lyfter styrkan bakom att använda metoden för självstudier och pekar på att ”Learning basic facts with mnemonics leaves more time for higher order learning” (Putnam, 2015: 133). Bland de elever som använder mnemotekniska strategier är akronymer den vanligaste formen och de positiva forskningsresultat som finns understryker fördelar med mnemotekniska strategier vid inlärning av främmande språk, framförallt genom associationer (Ibid., 113). Trots detta är mnemoteknik sällsynt i undervisning, främst på grund av svårigheter med att orkestrera en fungerande lärandemiljö, där Putnam definierar klassrummet som en alltför komplex miljö (Ibid., 132). Putnam föreslår en kombination av inlärningsstrategier för att kombinera deras respektive styrkor och motarbeta deras svagheter. Förslagsvis kan lärare ge eleverna mnemotekniska verktyg och sedan låta dem öva på egen hand.

Forskningsresultaten som Putnam jämför lutar mot att visuell stimuli tillsammans med association har vetenskapliga belägg för att stärka minnesspåren (Putnam, 2015: 137). Används mnenotekniska metoder tillsammans med kontinuerliga förhör eller quiz - även kallad “retrieval practice and spacing” - ökar inlärningen ytterligare. Det finns studier som pekar på att ha ett test i slutet av lektionen samt ytterligare ett en dag, en vecka och upp till en månad senare har positiv inverkan på långtidsinlärning. Andra studier visar på kompletterande fördelar av mnemoteknik såsom ökad motivation och arbetsglädje där de tillfrågade eleverna upplevde större lust att lära i jämförelse med traditionell undervisning. 

Mina första veckor av studier har framförallt fokuserat på hiragana och katakana som är två av de tre japanska skriftspråken. Hiragana och katakana är två separata alfabet av 46 grafem men de delar fonem. Det vill säga, båda alfabeten har olika symboler men samma ljud. Vissa symboler är närbesläktade och deras användningsområden skiljer sig där hiragana främst används för japanska ord och katakana för låneord. Inlärning av alfabeten har främst fokuserat på att lära sig vilken grafem (symbol) som överensstämmer med vilket fonem (ljud). 

Våra lärare har lärt oss att känna igen symboler i hiragana och katakana samt vilka ljud de tillhör. Mnemotekniska undervisningsstrategier har använts av samtliga lärare i deras undervisning. Samma teknik har använts oavsett vilket alfabete som har undervisats. Från ett pedagogiskt perspektiv innebär det att lärarna har ljudat vardera symbol och vi elever har imiterat läraren. Ljudande är inget unikt mnemotekniskt men det speciella äger när vi fått sjunga symbolerna till ordramsor och melodier. 

Till exempel började vi sjunga den första raden i alfabetet - A, I, U, E och O - för att sedan sedan kombinera dessa med de olika konsonanterna som finns i alfabeten (K, S, T, N, H, M, Y, R och W). Denna undervisningsmetod är typiskt för mnemoteknisk undervisning där syftet är att öka inlärningen genom att associera symbolerna till ljud och melodi. Sång och melodi har varit ett återkommande element trots att vi har haft olika lärare.

Min erfarenhet är att ett mnemotekniskt arbetssätt är vanligt förekommande i japansk språkundervisning. Vi har haft flera lärare och alla har arbetat på liknande vis. Min upplevelse är att det är ett effektivt sätt att undervisa eftersom jag har upplevt framsteg i att känna igen symbolerna på kort tid. Mina klasskamrater delar också den här uppfattningen och känner att de tagit till sig av båda alfabeten snabbare än vad de tänkte sig. 

Jag har diskuterat undervisningen med mina klasskamrater som är lärare och de upplever likt jag att mnemoteknik är sällsynt i deras respektive undervisningsmiljöer. Från ett professionellt perspektiv upplever jag att melodin hjälper mig att återkalla alfabetet och ibland när jag glömt en viss symbol har nynnandet av melodin försäkrat att jag hittat till rätt symbol. Denna typ av inlärningsstrategier, särskilt gällande verbalt utmanande inlärning av nya språk och deras fonem, skulle vara spännande att applicera i min egen undervisning.

Vår kurslitteratur förklarar på ett transparent vis vilket upplägg den använder sig av. Varje kapitel består först av hörövningar, följt av läsövningar samt kontrollfrågor. Skrivövningar repeterar inlärda symboler och slutligen kombineras symboler för att forma ord. När jag kommer att återgå till min tjänst ska jag jämföra mitt undervisningsmaterial med den modell som beskrivits här för att se om de liknar varandra. Jag kommer att testa att komplettera min undervisning med mnemotekniska arbetssätt eftersom jag upplevde flera styrkor under min egen inlärning. Jag ska även testa att ge eleverna strategier för självstudier. Vidare ska jag se över att återkommande mätpunkter håller den rytm som Putnams (2015) forskningsöversikt förordade. 

Tack för att ni tog del av detta inlägg som redogjorde för mnemoteknisk forskning och japansk mnemoteknisk språkundervisning.

Kommentera gärna med era reflektioner kring:

• Vad är dina erfarenheter av mnemoteknik?
• Hur skulle du använda dig av mnemotekniska undervisningsstrategier?
• Hur ser du på upprepade prov över tid (“spaced retrieval”)?

Källa: Putnam, Adam L., 2015. ”Mnemonics in Education: Current research and applications”, Translational Issues in Psychological Science, 1(2), 130-139 (http://psycnet.apa.org/record/2015-26723-002)