Nybörjarpresentation på japanska om utbildningsproblem i Sverige

japan
Välkomna till detta inlägg där jag vill visa en inspelning från lektionen ”日本語 level 4 speaking class” vid Tokyo Gakugei University (東京学芸大学), vårterminen 2018. 

Kursens syfte var att öva på vår muntliga förmåga i japanska genom att varannan vecka hålla en presentation om ett nytt ämne. Ämnet för denna presentation var ”utbildningsproblem i våra hemländer” och jag valde att prata om lärarbristen inom svensk skola. Den japanska titeln lyder "スウェーデンの教育の問題: 教師の不足". Lärarbristen är ett av de tre största problemområden som Skolverket lyfte fram under 2018. Innehållet är mycket förenklat för att anpassas efter min språkliga nivå.








För den som vill fördjupa sig inom ämnet finns mer information från Skolverket här: Skolverkets prioriterade områden och Lärarförsörjning.

Här hittar ni min Google Slide och här hittar ni mitt manus. 

Eder tillgivne, 

Feke

Transkribering: Ur en lärares ögon; Masahiro Kawakami och Japansk undervisning

gymansieskola
Välkommen till det andra inlägget (klicka här för att komma till föregående) i serien “Ur en lärares ögon” där jag intervjuar lärare från olika delar av världen om deras erfarenheter av läraryrket. I detta inlägg transkriberas intervjun med Masahiro Kawakami, engelsklärare och lärarstudent från Japan. Intervjun kompletteras av mina reflektioner. Inlägget behandlar 1) Masahiros bakgrund, 2) intresse för specialpedagogik, 3) om lärares fortbildning och 4) rekommendationer till andra lärare.

Nyckelord: Japansk undervisning, specialpedagogik, fortbildning, lärarkultur.



Bakgrund


Masahiro inleder med att berätta hur hans lärarutbildning har gett honom verktyg för att skapa struktur och att kunna planera sin undervisning. Han understryker värdet av att undervisningen behöver luta sig mot en teori för att kunna planera god undervisning. Vidare beskriver han japansk undervisning från synsättet som student och som lärare i kontexten av en styrd läroplan, där han resonerar om hur systemet försöker ge alla elever en likvärdig utbildning men samtidigt begränsar lärare.


M: So first of all, my is Masahiro Kawakami, as he introduced me, so you can just call med Masa. So my background is, currently, I teach English at high school. Right now, second grade and third grade at high school. And also, I study at a post-graduate school and I am majoring in English education. 

F: So you teach part time and you study part time. What is that like? Can you apply the things that you learnt at the university in your practice? In a real classroom environment?

M: I think it really works, because of course, every teacher has to organize the classes based on the long term, or it can be short term. But when you are trying to organize your classes, you have to have base on some theory. Or, I mean, you have to have some theory to make classes. You need some plans. So the theory, or knowledge or disciplines from the university or my learning, are really helpful. Because without those kind of disciplines, the classes or the plan can be really messy. The classes have to be streamlined and the teacher has to concentrate on one topic or one discipline to make really good classes. 

F: And your experiences as a teacher, for example here in Japan, I’ve understood that the curriculum is sort of fixed. Do you see it in a positive light or do you there are some issues with it? What do you think?

M: So the curriculum in Japan is really, really restricted by the ministry. Every 10 years, the educational minister writes the curriculum and basically the teachers have to follow the curriculum. So I’d like to say that the teachers don’t have much flexibility what to teach the students. It’s not really negative, but if I’d want to say the positive perspectives, the homogeneity of the education can be ensured. Like, I don’t think that every school has given the same education, but the Ministry is trying to make the situation so that every student has the same education. So it can be a positive point.


Intresse för specialpedagogik


Masahiro beskriver att hans intresse för specialpedagogik kom med att han arbetat för en ideell organisation. Där mötte han barn med begränsade förutsättningar för att få det han kallar "god undervisning". Han beskriver även hur hans bakgrund gett honom perspektiv på specialpedagogik och hur han träffat lärare som förstår inte elevens situation. Masahiro reflekterar sedan kring elever som har andra åtaganden som gör att de bortprioriterar skolan.
F: That’s really interesting, because I also understood that recently, you’ve come to focus on students in need. And could you tell me a bit about why you came to that focus? What the situation in Japan with students in need? So first your approach to it and then the general attitude. 

M: So the steps or the reason why I’m interested in the children or the education of children in need is, I worked in an NPO. Non-profit organization. The work within the NPO is to give the opportunity, the education, or the educational environment to the children or students who are really poor. Or who can’t enjoy education because the parents don’t have any money or one of the parents have gone for some reason. And because of those kind of reasons, some students can't enjoy really good education. In normal school settings, just going to the school, they can’t get really good education or support. So, through the NPO, I met many of those kind of children. That really surprised me, because, to be honest, my life is really good. So my parents have given me really good education, and that's why I can speak English, read it and shooting these videos. And through my life, I didn't see those kinds of children in need. Or that had such severe studiations.. I was really happy about education in Japan at that time. Because I thought, the education in Japan is really good, because they are trying to ensure the really equal for everybody, but in the truth, in reality.

F: Right, and what could that look like? The lives of these students in need? What kind of issues do they meet? With teachers? Learning disabilities?

M: Problems from teacher’s side are like, many teachers can’t understand the situation of the students. For example, those kind of students that can’t concentrate on learning in their own classrooms, because of some problems in their own family. For example, the have only a mother. So some of them feel “Oh, I really have to help my mother and I don’t have any time to study in the classroom or house”. That means they can’t afford studying, and if they go to classrooms, they don’t understand any content because they don’t have any time to review what they have learnt. So in the end, some students can’t concentrate on the learning in the classroom. And if the teacher sees that, they think, or he or she will think, he or she is just ignoring learning. That happens. And those kind of teachers hesitate to give support to, how can I say, “bad students”, or seemingly bad students. But in truth, the situation, or the environment is really difficult for them. 

F: Yes I understand, there’s another reason behind their behavior. 

M: But it’s really hard to see the reason or the truth. 


Om lärares fortbildning

Masahiro förklarar att det är svårt att få fortbildning som lärare i Japan. Det beror på hög arbetsbelastning och administrativa uppgifter. Däremot lyfter han att lärare måste förnya sin lärarlegitimation var 10:e år vilket innebär att läraren återvänder till sitt universitet. Utöver detta problematiserar han lärarkulturen där han beskriver sina erfarenheter av att träffa på skolor där man gärna inte pratar om sina problem och att elever sällan kan ge kritik om sin undervisning.



F: Do Japanese teachers get a kind of education, in special pedagogics or such, to handle and help students?

M: I hope recently, especially young students, I mean young student teachers are getting that kind of knowledge and backgrounds. The veterans, the older teachers, in 40-50s, I think when they were students in college, they didn’t get that kind of instructions or classes. 

F: On that topic, I’m thinking from a resource-perspective, do Japanese schools, over time, give teachers the opportunity to re-train themselves? If there’s for example an area that you feel like “Oh wow, I want to become even better”, for example, students with certain needs. Let’s say students with autism, ADHD, and so on. Do you have the opportunity to re-train? 

M: The situation for re-train themselves for teachers is really hard. For example, I would say they have no chance to re-learn what they want to. For example, every 10 years, every teacher has to go to university. They have to get special classes to renew their teaching license, at least. The other opportunity to learn is depending on each teacher, but the situation for teacher working is really hard, because they have to deal with many documents or they are required to accomplish some contents. That makes the situation busy for teachers. I’d like to say, that not many teachers have the opportunity to relearn or to acquire new knowledge. 

F: The situation is quite similar in Sweden as well; many teachers are aware of the issues but they rarely find either the time to help them to progress but they also feel that they lack the knowledge. But in Sweden there are teachers that are trying to work with the attitudes of teachers themselves, with the teacher culture, on how to help these students. What is that like in Japan? What’s the teacher culture like? Do they work together? Do they try to support each other with these things?

M: One point I’d like to talk about: introverts. I’d like to say the culture of teaching in Japan is introvert. Maybe they hesitate to share the problems which is happening or is going on in school. The best way for the schools would be to solve the problem within the school, so they really hate to share the problem. Like bullying, or some of them would be, if students kill themselves for some reasons, even those kind of really serious things happen. Many schools try to hide the problems, but sometimes those kind of accidents leak and once it leaks, the principal or really important person in the school has to retire. They quit for the responsibility. That’s really serious. So introvertness is a kind of Japanese culture, unique to Japanese schools. 

F: I understand. We Swedish teachers also experience these kinds of issues, with teachers sometimes trying to hide problems. But usually, students are quite vocal. They have the rights to talk about their teachers, with for example the principal. Do students have the opportunity to do that in Japan?

M: That’s really rare for Japanese students, especially junior high school, elementary and high school students. Well, our thought or our idea is that every teacher is superior to any student. So the students have to obey the teachers. So that’s really rude to leak the information to the boss or principal. It’s really rare. 

F: Of course, in Sweden too, you have this kind of power difference; the teacher is always in a more powerful position than the students. 

M: Yeah many students go to the counselling room and they consult the counselor about many problems, and that includes the problems with teachers. So it’s getting better.


Rekommendationer till andra lärare


Avslutningsvis rekommenderar Masahiro andra lärare att försöka vara kreativa. I Japan är lärares kreativitet begränsad och det gör att lärare ofta använder samma material. Masahiro lägger särskild vikt vid att lärare alltid ska försöka förbättra sig och sträva mot att ge eleverna så god undervisning som möjligt.

F: I have covered most of the questions that I wanted to ask. But the last one is more about a general question on teaching strategies, or recommendations or tips or anything for other teachers. Something that you have picked up, that you feel strongly for. If you’d like to talk about something like that?

M: Something that I believe, which is really important for teachers or who works as an educator, is to be creative. The huge problem for teachers in Japan is they have to go to the classroom and covey the classes which are similar to every year. Some of the teachers use the same material from the last year. Because, they don’t need any effort to make new students, it’s not like a company. But, every teacher needs those kind of perspectives to attract many students every year. We have to do our best to mix material for classes to make them the very best. So I’d like to say that creativity is really important to be a good teacher, or to be a communicator or an educator in daily educating settings.

F: That’s wonderful. Thank you for sharing your experiences and your ideas.

Tack för att ni tog ett tid för att läsa och att titta på denna intervju med Masahiro. Han har i efterhand berättat för mig att han har fått ett stipendium för att studera i bland annat Tyskland och Sverige. Hans och min förhoppning är då att han kommer att kunna besöka min arbetsplats i Sandviken.

Kommentera gärna med era reflektioner kring:


  • Vad är era tankar om japansk undervisning?
  • Hur ser fortbildning ut på er arbetsplats?
  • Vilka styrkor och svagheter ser ni med att lärares arbete styrs centralt?


Eder tillgivne,

Feke

Om mina lärandestrategier inför prov, eller, mitt i lärandesmeten

app
Hej och välkomna! Jag har den senaste tiden både haft prov och presentationer varpå våra lärare gett oss olika typer av återkoppling. I kölvattnet av dessa prov och återkopplingstillfällen har jag i metakognitionens anda funderat kring mina egna lärandestrategier; har jag utvecklat mitt sätt att lära mig och isåfall på vilket sätt? Finns det aspekter från mitt egna arbete som påverkat denna förändring och märker jag av någon förbättring?

I detta inlägg kommer jag att 1) jämföra mina tidigare och mer nyliga lärandestrategier, 2) ge exempel på nya verktyg deras effekt och 3) beskriva mina erfarenheter från själva proven.

Nyckelord: lärandestrategier; återkoppling; prov; app

Jämföra mina tidigare och mer nyliga lärandestrategier


Jag har alltid tyckt om att testa mig fram när jag står inför en utmaning och den inställningen har tydligt färgat mitt sätt att lära mig; jag uppfattar ofta misslyckanden som en anledning att lära mig något nytt och att våga göra misstag kan leda mig till att nå mitt mål. Jag tackar mitt livslånga tv-spelande för att det har lärt mig tålamod, att man alltid kan testa nya strategier för att hitta en väg fram eller att man behöver ett nytt verktyg att arbeta med. På grund av denna inställning har jag också spenderat en avsevärd mängd tid på att testa mig fram när jag lär mig något nytt. Jag måste avväga tiden jag lägger på hitta (och bemästra) dessa verktyg med att bara “nöta” på det sätt jag tidigare gjort.

I min nuvarande situation väger jag både tid och strategier på två fronter; jag ska själv lära mig japanska och behöver därmed studera på ett effektivt vis, samt att jag testar mig fram med olika strategier för att kunna använda dem när jag själv ska undervisa igen. För mig kommer IT och digitala lösningar in som en naturlig aspekt i detta resonemang eftersom det finns en uppsjö av digitala verktyg både som ska skynda på inlärning (mer om det i nästa del av detta inlägg) och som ska ha hög anpassningsbarhet efter ens individuella behov. Utifrån ett kvalitetsperspektiv vill jag samtidigt som jag lär mig testa mig fram och granska huruvida dessa verktyg faktiskt är bättre än de analoga som traditionellt använts. Hur har det sett ut när jag studerat och förberett mig inför prov under de senaste månaderna?

Idag när jag studerar börjar jag med att sätta det jag ska lära mig i den kontext kunskapen ska användas; exempelvis försöker jag att förstå japansk grammatik och hitta språkets bakomliggande struktur genom att titta på youtube-filmer eller att läsa fraser. I en mer traditionell sitta-ner-och-studera-situation rör jag mig mot att öva och memorera innehållet med övningarna för att utöka min vokabulär och förståelse, memorera grammatiska morfem eller skapa längre meningar. Simultant försöker jag hitta användningsområden i det vardagliga livet, till exempel genom att applicera det jag lärt mig när jag pratar med japaner. Det här är den mest utmanande delen eftersom den är kräver mycket av mina språkförmågor och att jag hittar någon som har tid för att lyssna på mitt tragglande (ett bra exempel är när jag pratar med min frisör om enkla och vardagliga ämnen).

Kontextualiseringen av mina kunskaper är en ny strategi som jag tidigare inte använt mig utav. Givetvis bidrar min tillfälliga hemort till detta val men jag misstänker att mitt egen undervisnings fokus på autenticitet har lett fram till denna förändring. Trots att jag är omringad av naturliga tillfällen för att prata japanska så tänker jag inte alltid på att öva på min senaste uppsatta mål. Därmed behöver jag även öva på egen hand och eftersom jag har läxor i stort sett varje dag behöver jag hitta effektiva sätt att lära mig. Eftersom jag intresserar mig för digitalisering har jag testat flera appar och program men även analoga övningar för att testa vilka jag upplever ger störst effekt.

Ge exempel på nya verktyg och deras effekt


Inför prov utgår jag från en pomodoroteknik där jag övar i cykler av 20 minuter följt av en kort vila för att sedan påbörja en ny 20-minuterscykel. Jag har även testat att lära mig genom att spela låtar på gitarr samtidigt som jag förbättrar mitt uttal. Innehållsmässigt är mitt största utvecklingsområde utan tvekan grammatik; jag upplever att det finns ett glapp mellan det jag har lärt mig, mina läxor och deras autentiska användningsområden. Det tar mig ett tag att få in dessa grammatiska strukturer i mitt dagliga språkbruk och jag har testat olika sätt att öva och förbättra min grammatik.

I min grammatikkurs använder jag boken みんなの日本語 (Minna no nihongo = ungefär Allas japanska), där övningarna består av meningar som ska skrivas om enligt den grammatiska regel som kapitlet behandlar. Övningarna har en övningsruta per fråga och för att öva flera gånger behöver jag skriva av hela meningarna på ett separat papper där jag kan upprepa övningarna. Jag har även kompletterat dessa övningar med att skapa memorykort som en minnesteknik och jag har satt upp post it-lappar med nya ord ord grammatiska regler runt mitt skrivbord. För att försöka minska behovet av att köpa papper har jag testa en rad olika språkappar: Duolingo, Memrise, Infinite Japanese, Japanese Kanji Study, för att nämna några. Nedanför ser ni en bild på mina memorykort och Memrise där båda tekniker skapar meningar på ett modulärt vis.





Apparna har många övningar som påminner om de som finns i mina kursböcker. Dock upplever jag att apparna ger mig mer tid till själva övningarna i jämförelse med tiden jag tidigare lagt på att exempelvis göra själva memorykorten eller skriva av övningar i från mina böcker till separata block. Å ena sidan är appar färdiggjorda med syftet att repetera och kräver inte att jag matar in information. Å andra sidan kan det finnas ett värde att skriva lapparna även om tidsåtgången är längre. Jag misstänker att genom att skriva ord eller fraser (eller annat typ av material) så sker det en nivå av inlärning vid själva skapandetillfället.

Det är värt att nämna att apparna är multimodala och jag upplever att jag har haft lättast att minnas och använda fraser eller grammatiska regler när jag fått se, höra och konstruera dem. Själva meningskonstruktionen finns såklart i böckerna också, men min uppfattning är att när apparna simulerar autentiska sekvenser så är övergången till vardagen lättare. Dessutom har flera appar funktioner för learning analytics vilket ger mig en överblick över vad jag behöver öva på och kan ge mig omedelbar återkoppling. Som en sista observation har jag även märkt att när jag är osäker på om jag gör rätt eller inte i min kursbok behöver jag smygkolla i facit medan apparna skapar en känsla att det är ok att testa och misslyckas. Dessutom cyklar apparna övningar för att variera det jag lär mig vilket stärker (och möjligtvis ökar) min motivation.

Erfarenheter från själva proven


Hur blev det vid provtillfället och hade övningarna förberett mig inför det som skulle testas? För ett par dagar sedan hade jag ett prov i kanji och nästa vecka har jag en muntlig presentation om Sveriges historia samt ett grammatikprov. För att undersöka huruvida mina förberedelser möter proven ska vi titta på tidigare prov. Nedanför ser ni ett par bilder från mina senaste prov.



Det första som är värt att nämna är att frågorna på provet påminner om den typen av övningar som finns i kursböckerna. Målet med frågorna var att identifiera och förändra morfem i exemplen (fetstil med en pil) och sedan skriva ut den nya meningen. I vissa fall behöver vi själva ha memorerat vissa verb. I det andra exemplet ser vi ett kanjiprov där de understrukna orden till vänster ska skrivas om: är de skrivna i kanji ska de skrivas om till hiragana och vice versa. 

Jag upplever att mina förberedelser inför proven till större del har fungerat. Jag upplever att det är svårare att minnas alla grammatiska regler och grammatikproven innehåller förutom dessa regler även stundvis vokabulär som gör utmaningen något större. Kanji, vilket jag pratat om tidigare, är något jag finner roligt och det påverkar säkerligen min prestation. Gällande mina övningar så överensstämmer övningarna i min kurslitteratur bättre med grammatikprovet medan exempelvis appar gör det lätt att välja och öva på enstaka ord eller symboler. Jag har ännu inte funnit en app som tillåter mig att välja vilka grammatiska regler jag kan öva på men att den grammatik som jag råkar kommer in kontakt med i apparna är lättare att återkalla. 

Min slutgiltiga reflektion blir således att eftersom jag inte kan kontrollera innehållet i de appar som jag använt mig av (till exempel så har Duolingo och Memerise färdiga kurser) så fungerar de som ett komplement till det material som jag redan har lärt mig. Dyker det innehåll som jag gått igenom under min kurs upp i min app så märker jag att det går lättare att begripa det och att övningen stadigt går framåt. En önskan vore att ha appar med större valmöjlighet som kan skräddarsy övningar efter mitt behov. Har ni läsare tips eller förslag på dessa? Kommentera gärna!

I det här inlägget har jag skrivit om mina strategier när jag lär mig japanska och jag har reflekterat kring deras styrkor respektive svagheter. Min upplevelse är att jag minns det jag övat på med appar något lättare jämfört med övningsböcker. Däremot så finns inte det exakta innehållet som jag skulle vilja öva på i alla appar utan de fungerar snarare som en komplettering till det jag redan övat på.



Kommentera gärna med era reflektioner kring:
  • Hur borde vi värdesätta kreativitet gentemot effektivitet (tex digitala flippkort kontra fysiskt memory)?
  • Vilka fördelar och nackdelar ser ni mellan att använda övningsböcker eller appar?
  • Hur kan appar göras till mer än bara kompletteringsverktyg?

Eder tillgivne,
Feke

Transkribering: Ur en lärares ögon; Hesti Suarti och indonesisk undervisning

gymansieskola
Välkommen till det första inlägget i serien “Ur en lärares ögon” där jag intervjuar lärare från olika delar av världen om deras erfarenheter av läraryrket. I detta inlägg transkriberas intervjun med Hesti Suarti, engelsklärare från Indonesien. Intervjun kompletteras av mina reflektioner. Inlägget behandlar 1) Hestis bakgrund, 2) undervisning i Indonesien, 3) Hestis undervisningsmetodik och 4) rekommendationer till andra lärare. 


Bakgrund


Hesti Suarti är 35 år gammal och har undervisat i Engelska sedan 2006. Hon tog sin examen i Indonesien men har även studerat pedagogik och läroplansvetenskap i Nederländerna vid universitetet i Groningen. Hesti lär ut vid skolan SMA Negeri 8 Pontianak och en typisk arbetsdag börjar klockan 07:00 och pågår fram till 15:15. Indonesiska klasser består av cirka 40 elever. Efter sin arbetsdag undervisar hon elever individuellt som ett extrajobb fram till klockan 20. Den tid som blir över tillägnar hon planering och bedömning. 

F: Please start by introducing yourself.

H: Hello, I'm Hesti Suarti and I'm from Indonesia. I'm an English teacher but now I'm a student because I've joined the teaching training program. I started to be an English teacher in 2006. But actually I have already started before that, so I really started teaching in 2003. I started to be as an English tutor and I started working at an English course at the time. But then I moved on to other English courses. And I have ever been as an substitute teacher. In one of the public schools in Pontianak, in Indonesia. And then in 2006 There is this job vacancy by the government, and I applied. Thankfully it's my luck that I was chosen. Since 2006 I am teaching in SMA Negeri 8 Pontianak. It is a senior high school. I always thought that being able to speak English was very cool. And then I decided "Well I will learn that!" and it seems that it fits me. 

Undervisning i Indonesien


Indonesien har en skolkultur med metodisk karaktär där undervisningen innehåller disciplinära och kulturella inslag. Indonesiska läroplanen och kursplanen ger lärare riktlinjer för hur de ska undervisa men läraren har möjligheten att anpassa undervisningsinnehållet efter sin kontext. Elever och lärare bär uniform som byts ut beroende på vilken veckodag det är och nationella hymner samt religiösa böner ramar in dagarna för att skapa en känsla av gemenskap och ansvar. Staten tillhandahåller även lärare med gratis digitala läromedel som lärare kan ladda ned och använda, men även här har läraren möjligheten att välja sitt eget material.

F: I've understood that Indonesia has some cultural aspects that were new to me as a teacher from Sweden. Some of them being singing the national anthem, dress code, morning prayers. Can you give us a few examples of those and what are your thoughts of them?

H: We do have uniform; we have three kinds of uniform. Monday-Tuesday uniform will be, since I'm teaching senior high school, white on top and grey bottom. For Wednesday and Thursday we wear batik. So it's a characteristic uniform. Each school has their own batik. Friday they are wearing the boy scout uniform. And that's for the public school. Every morning we are recommended to sing the national anthem. Not only the anthem, there is also another national song. There are two songs every morning. And then we also get the students used to pray before the class starts. For the prayer, it is mostly done in a Muslim prayer. But the Catholic students, Buddhist or Hindu students are suggested to pray with their own prayer. But since the numbers are not that many, it will mostly be a Muslim prayer. So morning prayer, and then national anthem, and then national song. We start the study and once we're done, we finish the day by singing another national song. If you ask me about my thoughts, then yeah, it's a good thing to do. Because it will put some nationalism into the student. We don't have ethics as a subject and by doing so will remind them that "We are members of this nation and make sure we do our best." We put our thoughts there.


F: What reactions do you get from the students? On the uniform, the singing and so on?

H: It's in the rules, they can't say that much.

F: What are the educational resources like in Indonesia?

H: I think with the facilities, the government has tried their best to provide very supportive classroom or environment. They tried their best. And then, we are also provided with e-Books. For most subjects we don't buy books because it's provided through a certain link since it's free. We can just download it. The government sent, gave or provided us with the guidelines And then, it is up to us what material we are using. So they provided us with certain books but if we feel like want to use another then that is ok. And then they gave us the freedom to choose what method or techniques that you apply in the classroom. As long as they are following the guidelines. I think it's a bit flexible.

Regeringen bidrar med gratis digitalt läromedel vilket är otroligt frikostigt. Friheten mellan att tolka skolans riktlinjer och att lärarna själva väljer material påminner om den svenska utbildningssituationen. Hesti beskriver att hon lägger ned tid på att hitta relevant material som bygger på principen att eleven först får lyssna eller läsa på ett material, öva på det och slutligen producera ett eget sådant. Även här tror jag att många svenska lärare kan känna igen sig. I kontrast till detta står den kulturella inskolningen där både patriotiska och religiösa inslag präglar skollivet. Från ett svenskt perspektiv känns detta väldigt främmande men inte otroligt då det finns svenska skolor som har uniform och det finns även religiösa friskolor, men däremot så lyser patriotiska inslag med sin frånvaro. Jag blev mest förvånad och imponerad över hur öppet andra trosuppfattningar accepteras och uppmuntras vid bönetillfället. Det är en attityd som jag tror är positiv till skillnad från att forcera att samtliga ska delta i ett religionsutövande som inte är deras egna. 

Hestis undervisningsmetodik


Indonesiens senaste läroplansuppdatering från 2013 har rört undervisningen mot ett mer elevcentrerad förhållningssätt. För att möta detta strukturerar Hesti sin undervisning för att leda eleverna till att bli mer självständiga där de deltar i att skapar sitt eget lärandematerial. Detta tar form i fem delar; introduktion och diskussion, hörförståelse, läsförståelse, skriv- och muntlig förmåga.

F: Since you then, can choose your own way of teaching, you can choose your methods and so on. If you then could try to explain how you teach. What makes you "you"?

H: My DNA? Haha. We have this new curriculum, implemented since 2013. It has changes from the previous one. We really put the students in the center. So we as teachers are there to help them as facilitators. They are the main characters. So for me, I implemented the idea from Dewey: learning by doing. For me, when they do things, they will get the knowledge by themselves. It triggers them to study better.The way I do it, is by doing practical studying. I will tell them the study session will be divided into five activities. The first one I will explain and we have discussions. Then we come to the activities. I will give them listening practice, then reading, writing and the last one will be speaking. For the listening and reading, of course it will be provided by me. But for the writing and speaking I will ask them to make something and then perform it. So for example, we learned about expressions. "Agree or disagree."And for the writing, I will ask them to make a dialogue and for the speaking they should perform in front of the class. Sometimes I record it, too, and show it to the principal or the other teachers when we have regular meetings.

F: What are the students' reactions to you recording them or introducing these kind of methods in class?

H: Well lucky for me they don't mind that I show it to them!

F: About your colleagues then. Is this common that teachers, at your school, record students? Or is that your thing?

H: They can if they want to, but probably they stress on the other techniques.

F: Do you discuss "best practice" or similar topics?

H: Sometimes when we have meetings. So we have this professional community and it is not only in my school. All English teachers in my home town make a schedule because it is also one of the government programs. So we sit in a place and then have a discussion, presentations, and that's when we discuss that kind of stuff.

Hesti verkar vara ensam vid hennes skola med att spela in elever och den kultur som hon skapat för återkoppling ligger i linje med det tankesätt som bland annat Wiliams förespråkar. Dessutom agerar Indonesien som en god förebild när det kommer till kollegialt lärande där konferenser för erfarenhetsutbyte är statligt organiserade och återkommande. Hesti berättar att hon visar upp sitt material och diskuterar “best practice” - goda strategier för att undervisa - med sina kollegor och att detta göra på en storskalig nivå. Den här typen av arbete är något jag saknar i svensk kontext och något jag känner skulle vara mycket givande för min egen praktik.

Rekommendationer till andra lärare


Hesti tipsar andra lärare om att försöka tänka ur elevens synvinkel. Hennes tid som elev i Japan har även bidragit till ett perspektivskifte, något som tidigare diskuterats här vid Didaktiska laboratoriet (1, 2). Hon avslutar med att lärare bör kontinuerligt fokusera på sin egen motivation och passion för läraryrket för att behålla en inre drivkraft.

F: You are not teaching actively at the moment. You've been part of [teaching] competitions and all around the world. You've taught in Indonesia, you've studied for a long time in the Netherlands, and now you are in Japan. I'm thinking that, when you return to Indonesia you will continue to teach. What kind of things have you learnt throughout all of these journeys? Could you give an example?

H: First, about planning, and then context. And try to put more thoughts about, well because, now I am a student, so. Well, even before now, I was still thinking "if I was a student, would I be able to answer these questions". But then, it has been some times, right, but now, being in the position of a student. I will put more thought into that and think more carefully.

F: Some teachers who I meet, they experience that teaching is something they feel is important to their person or maybe is even something that's at their core. Do you agree with that or disagree?

H: Well, I agree. I mean, teaching should be a passion. Because sometimes, the welfare. Can I say welfare? Or the environment is not that supportive so that if you don't put your passion and your heart in it it will be a bit difficult to do. Well, actually not only just teaching, but all work.

F: I've stolen this one from the speaking cafeteria that we have held lectures at. What suggestions, recommendations or words of wisdom do you have for other teachers? 

H: Keep your passion. Because, again, everything, not only for teaching, but if you do not put your heart your mind and your passion into it, it will be tiring. I mean like, there is  one time for me teaching is just a routine. And I don't really enjoy myself at that time. And it's really hard because. Well, in my school, one year will be around 200 ish students, so 200 ish personalities, 200 ish problems. But because I didn't really enjoy my teaching during that time, then I would feel like, it's really burdensome. I can't really wait for the holiday and all. It's not enjoyable. I think that, but when you put your heart into it and don't forget your passion, then everything is fine. So keep that spirit up!

Hesti beskriver att hennes tid som student fått henne att reflektera på hur hon konstruerar sin undervisning. Hennes reflektioner lyfter frågor som “Om jag skulle vara en elev, skulle jag kunna besvara de här frågorna?” Denna typ av reflexiva tänkande är det flera andra, inklusive jag själv, som upplevt under vår tid i Japan. Utöver detta kan jag även erinra från Hestis beskrivning att den indonesiska kontexten behöver stöttepelare som eleverna kan lita på och luta sig emot. Hesti specificerar inte exakt vilka samhälleliga brister som det kan beröra men det är däremot tydligt att Hestis passion och vilja att gå extra längder för sina elevers inlärning gör skillnad: hon är mentor, ansvarig för deras säkerhet, klassrumsansvarig, undervisar extratid, och tänker kritiskt igenom sin undervisning. 

Avslutningsvis resonerar Hesti att lärare behöver acceptera att arbetet (om inte alla arbeten?) innehåller sina stunder av tvivel och att man hittar ut därifrån om man vill. Hesti understryker att man själv väljer att vara sin egen lyckas smed; när vardagen blir kämpig måste vi se tillbaka till vad som fick oss att vilja komma dit vi är för att återigen hitta vår motivation. En klok strategi! 



Tack för att ni läste det första inlägget i serien “Ur en lärares ögon”. Detta inlägg har redogjort för Hesti Suartis erfarenheter av att vara lärare i Indonesien. Hesti berättar hur Indonesisk skola försöker skapa gemenskap bland olika metafysiska föreställningar och hur hon i sitt klassrum skapar en kultur för feedback och självständigt tänkande. 

Kommentera gärna med era reflektioner kring:
  • Vad är era tankar om Indonesisk undervisning?
  • Hur skulle ni eller era kollegor se på att analysera inspelade elevexempel?
  • Varför finns inte statligt organiserat kollegialt lärande i Sverige?

Eder tillgivne,

Feke

Sex månader, åtta reflektioner och tio frågor inför framtiden

intervju
Välkomna till Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg tar en stund för eftertanke och att blicka framåt. Övergången till mars månad symboliserar att en tredjedel av min tid vid MEXT-programmet Monbukagakusho är avklarat. I det här inlägget kommer jag att 1) reflektera kring mitt erfarenhetsutbyte från de första sex månaderna och 2) diskutera mitt kommande intervjuprojekt.




Reflektion kring mitt erfarenhetsutbyte från de första sex månaderna


I skrivande stund befinner jag mig i Stockholm och avnjuter ledighet samt den svenska vintern vilket har gett mig perspektiv på min tid i Japan. Jag har försökt vara transparent för er läsare här på min blogg och på min Youtube-kanal där jag pratat om mina studier och pedagogik; jag fokuserar oftast på objektiva ämnen snarare än mina subjektiva uppfattningar av upplevelser eller mitt yrke. I samma anda kommer jag försöka reflektera kring det erfarenhetsutbyte som skett under mina första månader på ett sakligt vis genom att följa Self-Reflective Awareness åtta steg för att stimulera meta-kognition. Dessa steg slås här samman till ett narrativ.

Min bakgrund har i stort sett varit homogen; jag är uppvuxen i ett etniskt svenskt hem med en traditionell familjekonstellation och i ett område (Furuvik, söder om Gävle) med normativ svensk etnografi. Därmed har bytet från Sverige till Japan varit bland de största kulturella förändringarna i mitt liv. Trots att jag har haft förmånen att frekvent kunna resa runt vår jord har jag aldrig bytt omgivning, levnadssätt, eller vant mig vid jordskalv på samma sätt som jag har nu. 

Jag upplever att jag mött denna förändring på ett öppet och nyfiket sätt; jag ville ha ett äventyr där jag skulle bli berikad och få utvecklas. Mitt liv i Sverige var inte stiltje på något vis utan denna möjlighet var snarare en dröm som fick gå i uppfyllelse. Samtidigt var jag beredd att möta svårigheter längst med vägen eftersom jag tillfälligt lämnar ett liv bakom mig, både privat och professionellt. Jag skulle få nya bekantskaper, nya vänner och nya insikter. Jag som person och min roll som lärare skulle utmanas.

Jag och mina nya vänner diskuterar ofta våra bakgrunder och just hur det är att vara lärare. Lärarrollen har en annan social inverkan i mina klasskamraters kontexter i form av stödinsatser i andra delar av samhället. Till exempel finns de som fortsätter att vara representanter för statens värdegrund efter arbetstids och bland annat besöker elevers familjer för att diskutera skolgång och beteende, andra arbetar på helger med elever som behöver stöd, andra gör punktinsatser i socialt belastade områden. Jag blir både inspirerad av deras energi och imponerad av deras hårda arbete som rättvist belönat dem med både uppskattning och utmärkelser.

Några av mina kamraters länder framhäver lärare på ett mycket positivt sätt (vilket nyligen tagit form i Sverige med bland annat galor och utnämningar, till exempel http://larargalan.se/). Jag beundrar till exempel en klasskamrat som varit med i en tävling för lärare där deltagarna tävlar i att planera och genomföra lektioner. Hon utsågs till den 5:e bästa läraren i hela sitt land (med en befolkning på flera hundra miljoner) efter bedömning av en expertpanel inom pedagogik. För mig blir det tydligt att jag har så mycket att lära mig av henne och andra lärares sätt att undervisa inom sin respektive kontext.

Alla lärare i min klass kommer från olika kulturer och det erfarenhetsutbyte som har skett har omformat min världsbild. Jag vill särskilt understryka hur jag fått lära mig mer om andra kulturer tack vare de personliga berättelserna som har delats. Jag upplever att mina historiekunskaper och uppfattning av omvärlden fått ett nytt djup när en annan människa väver sin egen historia. Min förståelse cementerades via dessa berättelser eftersom fakta lätt blir abstrakt utan något att relatera till. Exempelvis kände jag till olika uppfattningar gällande hur lärare ska kontrollera elevers utseende (med bland annat uniform) men det framkom att disciplin och skolkultur berör mycket mer än bara kläder. Mitt syfte var alltid att förstå och ta del av olika uppfattningar av vår värld och när jag öppnade pandoras pedagogiska ask om kultur, disciplin och ledarskap skapades en komplex platå för diskussion. 

Skoluniform är ett exempel på hur disciplin, kultur och i förlängningen värderingar formar en skolkultur; lärare och elev ska klä sig på ett sätt som anses passande för sina respektive roller och bryter en lärare eller elev mot dessa kan reprimander införas. Vid samtal med lärare från bland annat sydostasien så beskriver de hur det är obligatorisk bland deras skolor att klä sig på ett lämpligt sätt och även att vissa frisyrer inte heller är tillåtna. Lärare i vissa av dessa länder förväntas även hålla en specifik nivå även till vardags. Till exempel har en klasskamrat från Indonesien fått klippa flertalet elever när deras hår blir för långt och på samma sätt som detta överraskade mig blev såklart mina klasskamrater förundrade när jag berättade att det är olagligt i Sverige att inkränka på elevers val av kläder. Vi möter både liknande och unika utmaningar med elever som stör i undervisning och kan dela erfarenheter samt känslan av att försöka hitta strategier för att få undervisningen att fungera. Vi vill alla att eleverna ska få bästa möjliga undervisning som kan erbjudas, men det framkommer även att lärare har olika verktyg för att leda klassrummet.

Disciplin och ledarskap i klassrummet har även varit ämnen för diskussion när vi jämförde hur lärare hanterar elever som stör lektioner. Jag beskrev att i svensk skola är det en rättighet att elever får studiero och att om läraren inte kan hitta en strategi när någon stör denna ro så kan läraren be eleven lämna klassrummet. Det här är inte tillåtet i vissa av mina klasskamraters skolor och där måste läraren hålla eleverna i klassrummet så att eleven inte stör i korridorer eller gör odåd. I några av mina klasskamraters länder får även läraren aga elever. Förekomsten av aga var ingen nyhet för mig men däremot så har jag aldrig förut träffat (till min vetskap) personer som agat eller ser aga som något positivt för uppfostran. 

Jag känner mig kluven på ett underligt sätt inför vissa av dessa frågor; det faller sig självklart att jag från en svensk kontext blir illa till mods när jag har kamrater som går emot barnkonventionen, men även hur detta beteende strider mot mina egna uppfattningar gällande människors rättigheter. Deras sätt att se på mig är troligtvis lika komplicerat; vi representerar olika människosyner och normaliserar olika typer av beteenden inom respektive kultur. Vissa av dessa frågor, så som klädkoder, är lättare att smälta eftersom de inte åsamkar någon fysisk smärta, men utifrån min kulturella kontext anses även inkränkande på individens frihet som negativt. Detta blir tydligt när det uppgör läroplanens första del som foksuerar just på denna fråga.

Sammanfattningsvis vill jag lyfta att syftet är inte att anklaga mina nyfunna vänner för de normer som råder i deras länder utan att sakligt observera och resonera kring dessa. Jag tycker naturligtvis att aga är fel och det är något jag håller fast vid. Däremot måste vi kunna samtala om dessa frågor på ett vuxet vis och dessa reflektioner syftar inte åt att säga hur jag som lärare i Sverige gör allting bättre än mina kamrater. Snarare vill jag diskutera hur vi som lärare kan arbeta med pedagogik och ledarskap för att delge lösningar utan aga eftersom det är det arbetssätt som råder i Svensk skola. 

Vidare finns det flera positiva aspekter med att diskutera våra synsätt; jag har lärt mig att i andra länder hyllas läraryrket och möts med höga akademiska förväntningar och lärare ges erkännande på nationell nivå. Lärare har en annan roll som representanter för samhället, för familjer och de utsatta samt fyller fler funktioner än bara innanför klassrummets väggar. Dessa roller är likaså värda att reflektera kring; vad är egentligen lärarens roll och i vilken grad ska lärarens vardag definieras av sitt yrkesval?


Diskussion om mitt kommande intervjuprojekt


När jag återvänder till Japan vill jag genomföra en rad intervjuer med lärare om deras erfarenheter av att vara lärare i deras respektive hemländer. Syftet är att lära mig om andra lärares erfarenheter och att få sprida denna kunskap genom att lyfta fram deras egna röster. Jag är särskilt intresserad av att få veta om deras vardag, hur deras länders utbildningssystem är konstruerade samt lyssna på hur de resonera kring pedagogiska möjligheter och utmaningar.

Min ambition är att genomföra semi-strukturerade intervjuer för att leda samtalet kring ovan nämnda teman men även att låta respondenten få tillräckligt frihet för att prata om det som intresserar hen eller ämnen som vi närmar oss under intervjun. Fördelarna med denna metod är att respondentens erfarenheter står i centrum och formar intervjun till att beskriva hens unika upplevelser. Till dess nackdelar finns risken att vissa frågor utvecklas för mycket på bekostnad av andra när respondenten ges utrymme att prata om det intresserar hen. Det här ser jag dock inte som ett problem eftersom jag vill att respondenten ska ligga i fokus. 

Till intervjuerna har jag har skapat följande frågebatteri:

  1. Vad heter du och vad är din bakgrund?
  2. Varför blev du lärare?
  3. Vart har du arbetat som lärare?
  4. Vilka möjligheter och utmaningar möter du i din undervisningskontext?
  5. Vad har du för erfarenheter av att undervisa enligt din kontexts läroplan? Hur sker övergång från styrdokument till undervisning?
  6. Hur skulle du beskriva den arbetskultur du befinner dig inom, t e x mellan lärare, ledning och stat?
  7. Vilka resurser ges du, t e x i klassrummet, lärarmaterial, IT?
  8. Hur ser du på traditioner inom din kontext, så som morgonböner, uniform, likvärdighet, disciplin?
  9. Hur ser du på ledarskap i klassrummet?
  10. Vilka strategier eller metoder anser du är särskilt framgångsrika och bör spridas?



Tack för att ni valde att läsa Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg har reflekterat kring mitt erfarenhetsutbyte med mina klasskamrater. Jag har resonerat kring lärarrollen där flera av mina kamrater uppmuntras i sin roll och fyller fler funktioner än som pedagog. Skolkultur och disciplin skiljer sig mellan länder varpå frågor som uniform, aga och ledarskap diskuterats. Slutligen presenteras intervjufrågorna inför mitt kommande projekt där jag ska intervjua lärare om deras erfarenheter av yrket.




Kommentera gärna med era reflektioner kring:

  • Hur ser ni på olika ledarskapsstilar, speciellt i mötet med olika kulturers sätt att disciplinera elever?
  • Vad tycker ni om lärarens roll som upprätthållare av värdefrågor utanför klassrummet?
  • Vilken information vill ni ha från intervjuerna? 
  • Vilka frågor ska omformuleras?


Källor: 
https://www.skolverket.se/regelverk/laroplaner-1.147973

Kanji och jag: en kärlekshistoria, eller, erfarenheter av kanjistudier

japan
Välkommen till Didaktiska laboratoriet som i detta inlägg ska prata om mitt favoritämne när det kommer till mina japanskastudier - kanji. Inlägget kommer att redogöra för kanjins 1) historik och funktion samt 2) min undervisning och erfarenheter.

Nyckelord: Kanji, undervisning, språkinlärning, utmaningar



Kanjins historik och funktion


Kanji introducerades i Japan för över 2000 år sedan via kontakt med Kina (Kano et al, 2015: xiii). Dess omfattande historia får inte en fullgod redogöreles i detta inlägg, men för den intresserade läsaren kan mer information hittas här (Hibino, 2002, 2003). Historiskt var det enbart män som utbildades inom kanji när de tjänstgjorde vid hovet eller utförde administrativa uppgifter i kontakt med Kina. Enligt en av mina lärare brukar kanji således historiskt tillskrivas som männens skriftspråk medan kvinnor blev utan möjligheten att lära sig att skriva. Som en följd av detta utvecklades hiragana från kanji och användes ursprungligen enbart av kvinnor. Idag lär sig alla kanji, hiragana samt katakana oavsett kön eller könsidentitet. Exempelvis kan man se symbolernas utveckling och förenkling i följande schema:


Kano et al, 2015: xiv
Japanskans tre teckentyper hiragana, katakana och kanji har olika funktioner där hiragana och katakana framförallt representerar ljud medan kanji består av både ljud samt att enskilda symboler bär mening. Till exempel kan det japanska ordet för jag (“watashi”) skrivas med alla tre teckentyper:

Kanji - 私
Hiragana - わたし
Katakana - ワタシ



Även om vardera teckentyp i praktiken kan användas individuellt för att uttrycka ljud och skapa japanska meningar förordas att använda kanji i kombination med hiragana och katakana. Kanji har även ett kinesiskt (“on yomi”) och japanskt (“kun yomi”) sätt att läsas (Kano et al, 2015: 2). Exempelvis läses 人 (person) enligt on yomi som ジン (jin) eller ニン (nin) eller enligt kun yomi som ひと(hito), -り(-ri), eller -と(-to) beroende på dess position i relation till andra ord, räkneord eller grammatiska funktioner. Orden låter även olika beroende på om de står för sig eller om de är sammansatta.

Sammansättning av kanji kan förändra symbolen så att den passar tillsammans med en annan kanji. Vi återvänder till kanjin för person (人) för att exemplifiera detta. 人 förekommer i andra kanji, såsom 休. 人 syns här till vänster och ändrar form till en pinne med lutande tak. Den kombineras med 木 (き - ki - träd) som blir ihoptryckt. Det är viktigt att notera att symbolernas utformning förändras något. Tillsammans representerar de en person som befinner sig intill ett träd, vilket ikonografiskt representerar en person som lutar sig mot trädet. Kanjin 休 betyder därmed vila eller ledighet och skrivs sedan tillsammans med hiraganatecknet む så att det blir tillslut blir 休み (やすむ - yasumu). I andra fall behåller 人 sin ursprungliga form, till exempel 傑人 (けつじん - ketsujin) som betyder “utomordentlig person”.

Kanjitecken innehåller både mening och ljud varpå argumentationen är sådan att kanji - efter att läsaren blivit bekant med systemet - hjälper läsaren att snabbare förstå innebörden i det skrivna språket. Japanska regeringen har gett ut riktlinjer där de rekommenderar att läsare av japanska ska behärska 2136 av de mest förekommande kanjisymbolerna. Enligt min kanjilärare teoretiseras det att det finns över 50000 tecken och som nybörjare kan kanjis omfång och komplexa natur bli särskilt avskräckande. Under denna termin lär jag mig 251 tecken vilket känns mindre överväldigande. Kanji har varit en spännande utmaning för mig och har sedan första lektionen varit mitt favoritämne.



Min kanjiundervisning och erfarenheter


Vår lärobok - “Basic Kanji Book” (Kano et al, 2015) - beskriver en problematisk inlärningsprocess för nybörjare inom kanji eftersom:


  • Kanji kan vara utformade på ett komplicerat vis.
  • Det finns symboler som innehåller flera komponenter eller är baserade på andra kanji.
  • Eleven ska förstå en symbols egna mening tillsammans med funktionen att kombinera flera kanji för att skapa nya ord.
  • Eleven ska kombinera kanji med hiragana och katakana i det skrivna språket.
  • De flesta kanji har flera sätt att läsas och uttalas.


Trots dessa utmaningar är kanji väldigt tillfredsställande att studera. Kanji påminner om att memorera hela bilder för att förstå dess innebörd. Vidare så undervisar våra lärare oss i flera olika steg för att jag och mina klasskamrater ska kunna lära oss vardera tecken.

Våra kanjilärare använder sig av flera tekniker för att vi ska lära oss symbolernas mening, utseende, hur de skrivs enskilt och tillsammans med andra kanji eller kana. Varje lektion behandlar 10-12 nya kanji och generellt följer lektionsplaneringen följande mönster: läraren visar respektive symbol och ger exempel på hur de kan användas. Vi tilldelas en varsin mini-whiteboard på vilken vi får rita symbolerna. Ordningen för hur symbolerna skrivs (Kano et al, 2015: xi) är viktigt eftersom det finns standarder som hjälper till tydliggöra tecknet samt att tolka handskrivna tecken (som kan vara mer eller mindre tydliga). Lärarna lägger stor vikt vid dessa standarder och vi får öva på att rita symbolerna så att de får balans samt ser rätt ut. Det är lätt att små misstag kan förändra en kanjis innebörd varpå läraren undersöker och korrigerar vår handstil.

Tisdagar och torsdagar testas vi genom handskrivna quiz och vi har prov efter vi lärt oss 60 kanji. Provtillfället testar att vi kan känna igen tecknens mening, skriva dem på ett korrekt vis, skriva dem med hiragana, sätta dem i meningar samt göra sammansatta ord. Proven är summativa och behöver i regel 60 % korrekt för att få ett godkänt betyg.

De senaste veckorna har jag fått lära mig att kanji är modulärt vilket är enligt mig en av dess mer fascinerande aspekter; en kanjisymbol kan bestå av en eller flera “radikaler” - mindre beståndsdelar - som kombineras för att skapa meningen bakom symbolen. Vår lärobok är strukturerad på så vis att vi lär oss symboler som är närbesläktade eller delar radikaler. Exempelvis har 痛い (いたい - smärta) och 疲れる (つかれる - bli trött) samma form av utformning till vänster - radikalen 疒 - som står för sjukdom. Vi lärde oss dessa tillsammans eftersom de hade den radikalen gemensamt.



Jag känner att jag genom mina studier har fått delar av en nyckel till att förstå aspekter av min omvärld som tidigare varit otillgängliga; jag kände likadant med hiragana och katakana men eftersom det finns tusentals kanji har vägen dit varit avsevärt längre. Exempelvis rekommenderas det att man kan cirka 2500 för att kunna läsa en japansk dagstidning och de 251 kanji som jag lärt mig under den första kursen täcker bara de första tio procenten. Därmed är det en lång väg kvar innan jag har ens nått en grundläggande förståelse. Trots detta är jag inte avskräckt inför denna lärprocess utan njuter av en känsla av äventyr och upptäckarlust när jag ser en kanji i min vardag och förstår dess innebörd.

För andra studenter kan jag rekommendera följande verktyg som varit till stor hjälp för mig: Lexilogos är ett smidigt online-tangentbord för kanji. Jisho är ett lexikon som slår upp kanji efter bland annat betydelse, skrivmönster och radikaler. Jag använder mig även av appen Kanji study för att studera kanji. Appen lär dig alla aspekter av kanji som jag nämnt i detta inlägg plus att den testar genom anpassningsbara minnesövningar, memorykort, skrivövningar och hörförståelse. Gratisversionen innehåller ett set av grundläggande kanji och för cirka 100 kronor låser man upp samtliga funktioner. Enligt mig är appen mycket prisvärd.

Kommentera gärna med era reflektioner kring:

  1. Vad är ditt bästa tips för att minnas nya ord?
  2. Hur har era erfarenheter varit att lära er nya språk/skriftspråk?
  3. Vad tycker du om att använda appar för språkinlärning?


Källor:
Kano, C., Shimizu, Y., Yabe, H., & Ishii, E. (2015) Basic Kanji Book. Bonjinsha Co,. LTD:
Lory, H. (2003). Introduction to Kanji. University of Chicago. Hämtad 2017-01-27

Lärares narrativ om att vara elev, eller, tillbaka till skolbänken

anpassning

Lärares narrativ om att vara elev, eller, tillbaka till skolbänken

Välkommen till Didaktiska laboratoriet som utforskar lärarens narrativ när de återgår till att vara studenter. Mer specifikt ämnar inlägget att belysa upplevelsen som jag samt mina lärarkollegor haft när vi fått uppleva undervisning från ett elevperspektiv. Inlägget berör 1) perspektivskifte från lärare till elev, 2) intervjuer med internationella lärare och 3) våra samlade lärdomar (“lessons learned”).

Nyckelord: kollegialt lärande, lärare som elev, narrativ, semi-strukturerad intervju

Perspektivskifte från lärare till elev

Kommentarer från elever, om lärares praxis, tillhör vardagen i form av kroppsspråk, leenden, applåder, suckar, et cetera. Enligt min uppfattning ska elever uppmuntras att ha synpunkter om sin studiegång. Fördelaktigen ska återkopplingen vara konstruktiv och lärare kan exempelvis eftersträva sådan genom att systematiskt använda sig av utvärderingar (läs här hur jag har använt Mentimeter och digitala formulär).

En lärare som mäter aspekter av undervisningen får dagsfärsk återkoppling vilket bidrar till dennes kvalitetsarbete. En lyhörd lärare kan forma sitt undervisningsinnehåll för att uppnå förbättrad anpassning efter gruppens behov. “Elever har rätt till inflytande över sin utbildning och sin arbetsmiljö,” (Skolverket, 2015) och som lärare ska jag försöka att tillgodomöta elevers önskemål. Jag åsidosätter mycket tid för att sätta mig in i elevernas kritik eftersom jag vill ta elevers uppfattningar på största allvar. Skolverket understryker framförallt att “elevinflytande över undervisningen kan bland annat handla om:

  • vilket läromedel som ska användas,
  • i vilken takt och ordning olika uppgifter ska göras,
  • vilka arbetsformer man ska använda, och
  • på vilket sätt en uppgift ska redovisas.” (Ibid.,)
Oavsett mina mätinstrument och försök till ökad anpassning finns det alltid de elever som upplever frustration med min undervisning. Generellt sett berör elevers kommentarer provtillfällen, framförallt tydligheten mellan bedömningstillfället och kriterierna för bedömning. Det uppstår frågetecken trots mina försök att visualisera bedömning och göra eleverna aktiva i sin egen inlärning, men i slutändan blir elever enligt min erfarenhet som mest nöjda när de blir involverade i bedömningens för- och efterarbete. Jag märker att jag kommenterar mina lärares undervisning när jag själv har blivit elev och det ger mig även tillfälle att begrunda undervisning från ett nytt perspektiv.

Som elev får jag möjligheten att observera, lära mig av och diskutera andra lärares praxis, vilket tangerar kollegialt lärande. Kollegialt lärande är en “term för olika former av professionsutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskaper i den dagliga praktiken” (Skolverket, 2013: 25) och kännetecknande är ett systematiskt arbetssätt. Denna redogörelse är framförallt fenomenologisk och mina kamraters narrativ från skolbänken blir en form av upplevelsebaserat utvecklingsarbete.

Lärares kollegiala utvecklingsarbete har fått stor uppmärksamhet inom pedagogisk forskning medan forskning om lärares upplevelser av att själva vara elever är till min kännedom begränsad. Mitt sökande har enbart hittat två artiklar inom ämnet (kollegialt lärande däremot gav cirka 5700 träffar i Google Scholar).

Artiklarna beskriver exempelvis lärares förväntningar på andra lärare (Diekelmann & Gunn, 2004) och hur lärare som återgår till att studera utvecklar att reflexivt förhållningssätt till sin egen praktik (Case, 2010). Eftersom den narrativa ansatsen tidigare har använts valde jag också att låta mina klasskamraters egna berättelser ligga till grund för detta inlägg.

Intervjuer med internationella lärare


Mina klasskamrater blev tillfrågade om de var intresserade av att delta i en kort intervju om att få vara studenter igen. Här kommer jag att redovisa deras svar. Intervjun baserades på följande semistrukturerade frågor:

1) What are you experience of learning Japanese.
2) How does it feel as a teacher to be a student?
3) How will being a student impact your teaching profession (once you have returned)?




Våra samlade lärdomar (“lessons learned”)

Som elev reflekterar jag över min egen inlärning och hur mina elever upplever min undervisning. Lärarna som jag intervjuade upplever också att de får bättre insikt i sin egen undervisning och hur den upplevs. Vi får observera och diskutera hur andra lär ut samt känna av deras styrkor och svagheter. Dilyafruz beskriver att hon ser sina styrkor och brister när hon ser andra undervisa. Bland det mest intresseväckande är att känna på hur olika modaliteter påverkar klassens inlärning; vissa svarar väl på film och bild medan andra svarar bättre på ljud, medan någon annan föredrar repetition. Exempelvis beskrev Obinna att han är särskilt imponerad av hur våra lärare kan sömlöst inkludera digitala element under sina lektioner. Vi har lärare som växlar modaliteter medan andra håller sig till ett sätt att undervisa vilket påverkar vår koncentrationsförmåga.

Jag märker hur vi har olika förutsättningar inför att bibehålla koncentration; några av mina klasskamrater upplever det som mycket energislukande med långa lektioner medan andra hanterar det bättre. Jag klarar av att hålla fokus under längre perioder, andra kamrater gör ljud, pillar med händerna och kollar sina mobiltelefoner, precis som våra elever som vi vanligtvis får säga till. Det ter sig särskilt intressant att praktiserande lärare beter sig precis som sina egna elever. En större variation av modaliteter verkar ha ett positiv inflytande på prestation. Mina klasskamrater beskriver hur det är svårt att vara student igen, där både Leah och Obbina beskriver att de blev chockade över känslan att vara elever igen.

Ytterligare iakttagelser av vår undervisning har berört bedömningstillfällen som flera upplevt som inkonsekventa. Den bakomliggande orsaken till kritiken har varit att läraren inte tydliggjort vad som vi behöver ha lärt oss för inför prov och hur vi vet om vi nått en godtagbar nivå. Proven skiljer sig således från hur vi undervisats. Intressant nog liknar det mina elevers kritik vilket pekar på hur viktigt det är med tydlighet inför tillfällen som elever känner är särskilt avgörande. Hesti lyfter att det är alltför lätt att som lärare säga “du borde ha pluggat” när det faktiskt finns diskrepans mellan det som undervisats och hur det testas. Jag vill understryka vikten av att sätta sig in i den känslan för att bättre förstå hur man kan förbättra sin egen undervisning.

Avslutningsvis vill jag framhäva några positiva punkter från våra lärares undervisning. Dessa kommer jag att ta försöka anamma och utveckla i min egen undervisning:

  1. Modellera. Visa och låt elever testa med urklipp eller exempel tills de känner sig säkra på det du undervisar. Efter det kan man ta egna steg (även kallat “scaffolding”).
  2. Låt inlärning ta tid. Jag märker att jag och mina klasskamrater greppar olika saker olika snabbt. Ge alla gott om tid för att hantera innehållet (vad är “Gott om tid”?).
  3. Fråga inte bara de som greppar det du undervisar! Jag märker att vissa av våra lärare hoppar över elever som de tror inte kan. Uppmuntra inte att elever gömmer sig utan försök vara taktisk och sprid ut frågorna.
  4. Att hinna med är en färskvara; ibland är man på banan, ibland är man inte. Följ upp tidigare undervisning med att återbesöka det som redan lärts ut. Quiz och korta repetitionstillfällen uppskattas av alla elever i min klass. 

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg om lärares perspektivskifte och vilka erfarenheter det har givit. Didaktiska laboratoriet passar även på att önska God jul! Kommentera gärna med era reflektioner kring: 


  • Vad skulle ni tycka om att vara elever igen?
  • Vad skulle ni vilja uppleva?
  • Vilka för- och nackdelar kan det finnas?


Eder tillgivne, 
Feke


Källor:

Case, Jennifer M., Marshall, Delia & Linder, Cedric J, 2010. “Being a Student Again: A Narrative Study of a Teacher's Experience”. Teaching in Higher Education, v15 n4 p423-433 (http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13562510903560028?scroll=top&needAccess=true)

Diekelmann, Nancy & Gunn, Jackie, 2004. “Teachers Going Back to School: Being a Student Again”. Journal of Nursing Education. 2004; 43 (7): 293-296.

Pozzi, Sara , 2010. “Becoming a Student Again”. https://www.nais.org/magazine/independent-teacher/fall-2010/becoming-a-student-again/ (Hämtad 2017-11-15)

Skolverket, 2015. “Elevinflytande”. https://www.skolverket.se/elever-och-foraldrar/elevinflytande-1.234275 (Hämtad 2017-11-17)

Skolverket, 2015. “Forskningsbaserat arbetssätt i undervisningen”. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/forskningsbaserat-arbetssatt/forskningsbaserat-arbetssatt-i-undervisningen-1.244049 (Hämtad 2017-11-20)

Skolverket, 2013. “Forskning för Klassrummet Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken“. http://www.forumforsamverkan.uu.se/digitalAssets/367/c_367498-l_3-k_forskning_for_klassrummet.pdf (Hämtad 2017-11-20)

Skolverket, 2016. “Hur kan kollegialt lärande bidra till elevers kunskapsutveckling?”. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/amnen-omraden/no-amnen/tema-naturvetenskap/kollegialt-larande-1.168797 (Hämtad 2017-11-20)

Popular Posts

Carbonmade

https://fekenorman.carbonmade.com/