Diana Storviks föreläsning Stödjande strukturer för ökad delaktighet, del 1: varför stödjande strukturer och studiestrategier?

03:55

Välkommen till Didaktiska laboratoriet och detta inlägg som handlar om Diana Storviks föreläsning Stödjande strukturer för ökad delaktighet. Inlägget redogör för 1) den första delen av föreläsningen som handlar om varför stödjande strukturer och studiestrategier och 2) mina reflektioner utifrån min undervisning.

Publicering av innehåll och bilder från föreläsningen har godkänts av Diana. Följ gärna henne på https://specialpedagogpagymnasiet.blog/om/

Nyckelord: tillgänglig lärmiljö, inkludering, struktur, stöd

Varför stödjande strukturer och studiestrategier?

28/9-22 föreläste Diana Storvik, specialpedagog och gymnasielärare samt författare, för Bessemerskolan om tillgänglig utbildning och studiestrategier. Första delen av föreläsningen fokuserade på varför det finns behov av specialpedagogiska arbetssätt och om de ansatser som specialpedagogiken vilar på.

Diana visade på statistik och reflekterade rörande de utmaningar som finns inom skolvärlden. Till exempel är det oroväckande många elever som inte blir behöriga till gymnasiet och det finns en ökande mängd elever som inte tar en gymnasieexamen. Studiestrategier och en mer tillgänglig undervisning kan möta dessa utmaningar och ge eleverna ökade möjligheter att framgångsrikt genomföra sin skolgång. Ett steg i detta arbete innebär en förflyttning av perspektiv rörande hur skolor ser på elevers behov.


Inom specialpedagogiken beskrivs två perspektiv rörande elever som har utmaningar under sin skolgång. Dessa perspektiv kallas för de kategoriska och relationella perspektiven. Det kategoriska perspektivet innebär, förklarade Diana, ett synsätt där elever ses besitta svårigheter av en intern karaktär, eller “elever med svårigheter” (mitt förtydligande). Kunskaper och förmågor ses som medfödda och att det är eleven själv som måste hantera eventuella brister rörande dessa. Detta perspektiv lägger således fokus på eleven som individ samt hur denne bär ansvaret för sina skolresultat och utmaningar. Det kategoriska perspektivet menar att det eleven själv som måste förändras i slutändan för att nå framgång i skolan.

Det relationella perspektivet, å andra sidan, innebär att eleven befinner sig i ett sammanhang som mer eller mindre gynnar elevens lärande. Diana använder här frasen “elever i svårigheter” (mitt förtydligande) för att förklara detta. Kunskaper och förmågor kan utvecklas utifrån den kontext, framförallt elevens skolgång, som eleven befinner sig i och att det är ett samspel mellan flera faktorer som bidrar till ett gynnsamt klimat för lärande. Fokus ligger därmed på mötet mellan elev, lärare och lärmiljö samt hur pedagogiska anpassningar genomföras utifrån elevens behov. Det är alltför vanligt att skolan har det kategoriska perspektivet; det relationella förordas i specialpedagogisk forskning för att hjälpa elever bli framgångsrika i sitt lärande (för mer information, se exempelvis antologin Relationell specialpedagogik från 2013).


Mina reflektioner

Sammanfattningsvis innebär förflyttningen från det kategoriska perspektivet till det relationella att det inte enbart är eleverna som ska lösa eventuella problem. Jag kan känna igen mig i denna förflyttning och just detta mentala skifte är något som jag skrivit om förut.

I mitt inlägg om produktfokus i skolan - Varför vi arbetar med lärande, eller, från teoretisk ax till didaktisk limpa - jag skrev om mitt egna perspektivskifte. Jag skrev att “Mitt didaktiska arbete fick en ny form när jag omstrukturerade processen från ett produktfokus till ett fokus på inlärning. Detta låter kanske självklart men det var inte det förrän jag bytte ansats. Tankesättet gick från "idag ska vi arbeta med.." (produktfokus) till "ni skall utveckla...för att få förståelse inom..och lära oss.." (fokus på inlärning).” Mitt perspektivskifte rörde för vem lärandet var till för.

Tidigare i min lärargärning gjorde jag det som jag tyckte var intressant och eleverna skulle visa detta med en rad olika produkter i form av inlämningar, prov och presentationer. Förr kunde jag tänka att "vad Shakespeare är intressant!" jämfört med idag när jag tänker "utifrån kursplan och elevens behov, hur kan Shakespeare hjälpa eleven att uppnå målet?" Detta skifte sätter lärandet på första plats och med det kommer, i enlighet med specialpedagogisk forskning, ett större fokus på att göra undervisningen mer tillgänglig.

Tillgänglig undervisningen möter skolans krav utifrån ett helhetsperspektiv (elever i svårigheter; hur kan Shakespeare hjälpa eleven) snarare än enskilda händelser (elever med svårighet och nu ska hen lära sig om Shakespeare för jag vill det). Nu har det gått 7 år sedan jag skrev detta och det glädjer mig att min egna didaktiska resa har tagit kliv i den riktigt som forskning visar har god effekt och utgår från elevens behov.

I mitt mer samtida inlägg Om extra anpassningar och elevens behov diskuterar jag om hur anpassningar av elevens lärmiljö görs av lärare, elev och skola för att möta elevens behov. Skolan skapar lärmiljöer där eleverna får stöd att lyckas och min roll som lärare är iscensätta detta arbete. Tänk när jag inte vågade vända blicken inåt mot min egen undervisning och istället la allt på eleven när denne inte lyckas? Tänk vad som händer när jag slutar att se elevernas utmaningar som deras problem och inte våra utmaningar; genom att prata med eleven om vad hen behöver och utgå från forskning i mitt planeringsarbete kan vi hitta lösningar istället för problem. Jag tänker att vi alla vill göra rätt och hjälpas åt, där en lärmiljö som utgår från elevens behov och konkreta forskningsbaserade åtgärder förebygger att elever inte klarar skolan. Genom att prata med varandra och sätta in åtgärder som vilar på pedagogiska framgångsfaktorer kan vi främja att alla får chansen att lyckas, och det första steget är att anpassa min undervisning.

Avslutningsvis tänker jag att det önskvärda slutmålet med tillgänglig undervisning och studiestrategier är att minska anpassningar och istället hela tiden undervisa med stödjande strukturer. Om extra anpassningar blir en del av ordinarie undervisning kan fler gynnas av undervisningen och ges goda förutsättningar att nå måluppfyllelse. Hur gör vi då? Min rekommendation är att besöka Diana Storviks blogg. För den som är intresserad av mina tankar rörande detta, se mina Youtube-spellistor om planering på vetenskaplig grund och om extra anpassningar.

Hur tänker du och gör du, kära kollega? Dela gärna med dig av dina reflektioner rörande:
  • Vad tänker du om det kategoriska och relationella perspektiven?
  • Hur tänker du att vi kan arbeta för att stötta elever i svårigheter?

Diana Storviks föreläsning kan delas upp i flera delar där den andra delen gav oss konkreta arbetssätt och den tredje delar visade på hur mallar kan skapa stödstrukturer och tillgänglighet. Del två och tre kommer i framtida inlägg; varmt välkomna tillbaka inom kort!

Tack för att ni tog del av inlägget. Hör gärna av er om ni fann inlägget intressant och dela det med andra som kan tycka det är intressant.

Eder tillgivne,
Feke


Källor:

Aspelin , J., (2013). Relationell specialpedagogik – i teori och praktik, Kristianstad University Press

Storvik, D., (2022). Specialpedagog på gymnasiet, https://specialpedagogpagymnasiet.blog/om/

You Might Also Like

0 kommentarer

Popular Posts

Carbonmade

https://fekenorman.carbonmade.com/